Ja, så brukar de rika investerarna i Draknästet säga och det är ett uttryck jag gärna anammar. För dem handlar det om hur de ser en kommande flopp framför sig och inte vill investera en spänn av sina cash. Men när de känner den omisskännliga doften av på sikt ännu mer cash så är det lena trutar, ryggdunk och kindpussar. TVI!
Jag är jävligt bra på att uttrycka mig. Det skulle man ju kunna tro var en duglig tillgång. Särskilt när det handlar om att få andra att begripa saker och ting! Men oftast är det fel. Och jag ger mig så ofta fan på att det är för att mottagaren helt enkelt inte hänger med i tempot/greppar poänger/inser bravuren! Då känner de sig, utan att ens själva fatta det, dumma. Då hittar de på att jag pratar för mycket, för snabbt och för detaljerat. MEN – när de hostat upp en 5-600 kronor för att gå och titta på någon känd komikers show – då är det annat. Kända komiker är ofta snabbpratande snicksnackare av rang och de gör succé! Som i ett trollslag är det inte svårt för Kreti och Pleti att följa med på tåget som gärna far fram och tillbaka över scenen dessutom! I pausen minglar de runt och avhandlar tvångsmässigt skämten med varandra trots att alla uppenbarligen redan tagit del av dem. När föreställningen är över skulle de ALDRIG yppa kommentarer som ”gud så omständig hen var, jag orkade knappt lyssna!” Eller ”Jaa…hen är ju lite speciell kan man säga”. Nädå, de är helnöjda med sin välinvesterade biljett! Och är uppfyllda av massa härlig energi! TVI!
Jag är jävligt tydlig. Det ska man också passa sig för att vara! Låt säga att man tagit mod till sig och åkt till nån otäck klädbutik i syfte att köpa ett specifikt plagg. Man har kollat på butikens hemsida och säkerställt att ”varan finns i lager”. I RÄTT STORLEK. Men snart står man förtvivlad och bläddrar bland de prydligt ihopvikta kläderna och ingenstans finns det nån fucking variant i storlek small! Ibland frågar man någon anställd – som precis gått ut gymnasiet – om tröjhelvetet man åkt dit för möjligen finns på lager. Allt som oftast börjar den anställda gå igenom exakt samma högar – som man själv just panikletat igenom – vilket man också påtalar att man gjort. Nollställt konstaterar hon, ja oftast en hon, att ”nä det är detta vi har” och tycker att hon varit hjälpsam. Varenda gång sådant händer så blir jag så enormt frågande! Vänligen – hur kan de INTE själva reagera på att de ALLTID har brist på mindre storlekar?! När jag påtalar att varan enligt deras hemsida ska finnas så säger de lojt att det saldot inte alls behöver stämma! NÄHÄÄÄ?! Och det är ingen anställd som tycker att det är problematiskt?! Man bara accepterar att ”så är det”?! Jag frågar givetvis när de får in fler – och se det kan ingen egentligen svara på! Lika nollställt svarar de att de aldrig vet riktigt vad som kommer och inte heller när. När man då tillgjort ”försiktigt” frågar hur man då ska veta när man ska göra sig besväret att åka dit igen…- då får man det osannolikt dumma svaret att man får chansa. WTF?! HUR kan folk ens gå med på att arbeta på ett ställe där så basic grejer inte fungerar?! HUR kan ett företags ledning inte se till att åtgärda sin bristande hemsida?! HUR kan de anställda palla med att ständigt få frågor om plagg/storlekar som inte finns utan att få spel på sina överordnade?! NÄR jag sen, shame on me for even doing it, åker dit igen för att ”chansa” så är klädtravarna till synes orörda sen sist jag var där! Japp – fortfarande dignar ställningar och bord av plagg i storlek L och XL! ALLTSÅ – Är det ingen anställd som funderar över varför de inte minskar – eller varför de tvångsmässigt står och fyller upp högarna med uteslutande stora storlekar?! Eller är det möjligen så att just denna ENDA butik i deras butikskedja i denna stad är nån slags unisex motsvarighet till Dressman XL?! I De Vanligas värld kan Tydlighet misstas för Oförskämdhet – så istället för att framföra sin fullt relevanta frågeställning gör man bäst i att lova sig själv att ”for all of these reasons I am fucking out of here and I will do all of my shopping online!” TVI!
Folk som inte befinner sig inom autismspektrat har påtagliga svårigheter med att förstå hur man som autist kan låsa sig/fastna/bli oproportionerligt upprörd. Och jag som autist har jävligt svårt att förstå hur man inte kan fungera så. De senaste två åren har jag verkligen storsatsat på projekt ”Hur ska jag orka med omvärlden/samhället så som det är?” Det har varit och är en jävligt seriös och omfattande process där jag fått förlika mig med att göra slut. Framförallt med min stenhårt egenpåtvingade inställning ”if you cant beat them, join them”. Och det vill jag lova har varit en tudelad separation. Missförstå mig rätt; Inget tvivel om att jag vill vara ifred men just detta att också våga vara det. Schimpansen Kung Louie i Djungelboken klargör att ”jag vill inte längre apa mig, jag vill bara va en man!” Jamen, typ så. Jag vill inte vara som alla andra apor! Jag vill slappna av och vara den jag är.
Jag har, sedan jag avslutade min senaste anställning för drygt två år sen, investerat i mig själv. Varit min egna Drake. Sett över mina tillgångar och säkrat upp. Här byggs fan inga jävla broar – sånt är passé. Här rivs murar och uppförs nya som är mycket bättre! Jag talar om min egna ”Wall of Enough”. Hit/Dit – men inte längre. Jag har skalat ner Vardagens innehåll till vad som matchar Mig – as the most VIP, typ. Som Häxan Surtant säger ”jag gör väl vad JAG vill!”. Nog fan inryms ändå en hel del ofrånkomlig skit men inte mer än att jag fortsatt klarar att vara jag. Efter 43 år av kamp, sorg, ångest, galen ilska och förtvivlan så har jag rätt att gå på min egna känsla och döma ut grejer jag inte vill ta eller vara del av. Typ ta in infon, fundera lite och sen lugnt konstatera att ”nej, jag vill inte längre apa mig”. Här blir liksom ingen tillgjort len trut, inga kindpussar och inga ryggdunk. And for that reason I’m out.” (Tvi!)
Hut!/ Kit Woman
