I förra veckan skulle jag o sambon åka till bowlinghallen med sonen som hett önskat detta. Sådana saker ligger inte i min natur kan jag lätt säga. De erfarenheter jag har från det stället är att det är hög musik, skrik o gap samt fullt av folk. Och jag vill väl för fan inte gå omkring i skor som totalt saknar både form och komfort! Sjukligt så fula de är!
Vi kom dit och det var inte en käft där. Mycket bra! Jag hade verkligen inte tänkt att delta i nåt bowlande alls, men så flög fan i mig av bara farten – klart jag skulle gå på impuls, positivt överraskad som jag var.
Då ska man alltså på ”att”. Sonen fick ha såna där räcken på sidorna, men inte jag inte. Jag var för gammal, sa han som jobbade där. HAN kunde vara gammal. Och han får gärna ringa o begära polishandräckning om det spårar ur (bokstavligt talat) och jag gör mig skyldig till ordningsbrott eller skadegörelse.
För sonens skull, inte för jobbarens eller någon annans skulle jag nu uppföra mig som en sån där Vanlig mamma/människa som tycker det är jättekul att hiva iväg tunga klot. Så att man garanterat sträcker sig, nästan snubblar och bryter naglar. Det är verkligen jätteroligt att aldrig få strike, att klotet målmedvetet glider ner i rännan och att alla andra får det att se så lätt ut. Sambon slog naturligtvis ner alla utom två käglor varenda gång. Sonen höll i princip samma standard. De båda fick ner alla kägeljävlarna på sina två hivanden. Deras siffror sköt i höjd i rasande fart.
Jag älskar rutiner o förutsägbarhet så förvisso var det ju jävligt tillfredsställande att mitt resultat i princip ständigt var samma. Det blir nämligen inte mycket mer än noll när klotet väljer väg själv. Och den vägen går ner i rännan. Då blir jag jävligt störd över att den där ”åka ner över käglorna, svepa bort dem och sen sätta ned ett gäng retfulla nya”-maskinen ändå ska aktiveras! Extra sakta. Som om den verkligen vill markera att ”Jahapp, här står allt som det ska fortfarande”. Käglorna sen då?! De är av samma skrot o korn, de käftiga jävlarna! Käppraka i ryggen står de där och gör lång näsa åt mitt iväghivade klot när det kommer rullande i en nedrig skruv. Klart att klotet inte pallar trycket för ett helt gäng mobbare och väljer en annan väg! En väg mot fördärv och förlust!
Inte ville det sig bättre heller än att jag bröt en pekfingernagel också! Hurra. Först i ena änden och sen i andra, riktigt riktigt långt ner! Så att man bara inte kan dra bort den för att den breda mittendelen sitter fast i nagelbandet. Men naturligtvis måste man på ett eller annat vis få bort den. Annars fastnar man nämligen ideligen med risporna i koftan man har på sig, fick jag erfara!
Tre omgångar bowling blev det på en timma. Sonen, som är Glädjen själv var så nöjd och så stolt! Men lite bekymrad var han också över att det inte gick bättre för mig än det gjorde, Gulle! Med honom i sitt liv förlorar man gärna alla bowlingomgångar i världen utan att det gör ett dugg. När han är med alltså…Annars jävlar hade jag gått loss därinne! Då hade klotet fått veta att jag ska slå ihjäl det om det rullar fel, Plocka-upp-käglor-maskinen hade fått höra vilket jävla onödigt jobb den hade och käglorna hade jag sprungit fram och strypt! Skrikande o svärande hade jag förmedlat exakt min känsla av vanmakt. De hade fått utrymma.
Tur att jag aldrig skulle få för mig att åka till Bowlinghallen utan barn.
//Kit
