Jag åker ofta buss. Jag hatar nämligen att köra bil. Bilar är störiga, klumpiga och jag är för kort för att känna att jag har sikt och allmän fysisk trivsel. Att parkera behöver jag inte ens gå in på för det är det värsta av allt! Och inte kan man få köra ifred i trafiken heller, nej för alla andra ska också vara ute och jävlas i sina bilar! Alldeles för mycket att hålla reda på och att reta sig på dessutom! Nej, jag tar fanimej hellre bussen!
Även om buss slår bil så finns det givetvis en rad potentiella saker som kan bli oharmoniskt med den med! Bussen ska gå var femte minut, inte glesare, och mina platser ska vara lediga. Ja, jag har platser som är mina! Jag vill gå på bussen, som jag inte ska ha behövt varken rusa till efter vänta på för länge, mitt kort ska blippa till direkt och inte tvinga mig att hålla upp det flera gånger, mina två platser ska vara fria så att jag kan välja nån av dem beroende på sol eller inte sol. Ombord på bussen ska det vara tyst! Och sen börjar färden som jag helst vill ska följa samma process jämt! Jag tycker att de som brukar gå på vid respektive hållplats ska göra det! Så att allt stämmer och så att jag kan stämma av min inre lista och känna att jag har full kontroll. Jag har egen påhittad info om varje människa dessutom.
Jag gillar inte när det ska komma terrorister. Det är oftast på hemvägen när jag är trött dessutom, som dessa passar på att förstöra min resa. Då går de på och pratar samtidigt i headset. Högt och ogenerat! Alla tvingas lyssna till snacket och jag kan absolut inte stänga av det. Nej, min hjärna gör istället en visuell upplaga av vad människan babblar om. Men det tänker ingen på såklart! Att min hjärna våldförs på och tvingas arbeta ytterligare tid som jag inte ens får betalt för! Att folk kan få hållas med det där är för att det är korta turer man åker med lokalbussar. Ingen tycker det är idé att säga till eller börjar hyssja.
Jag vill kunna blunda o försvinna så gott jag kan med mina hörlurar. Men rätt vad det är ska det väl komma nån och ta platsen bredvid mig! Jag vill sitta ifred!
En annan sak som ingen mer än jag tänker på är detta när man ska ta plocka upp en godis eller tuggummipåse etc. Sitter det då nån bredvid mig så är jag så nära varje gång att automatiskt fråga om människan vill ha. Likadant tvärtom. Bjud för fan! Jag vill väl också ha! Men ”så gör man ju inte”! Och SKULLE nu nån bjuda så ska man tacka NEJ fast man egentligen är sugen som fan! Vad fan är det?!
Häromveckan satt det en snubbe ombord – på en av mina platser dessutom, när jag gick på för att åka hem. Han satt med hörlurar och höll samtidigt på med sin telefon. Direkt bussen började rulla satte han igång. Att HARKLA sig!!! Inte det minsta diskret utan likadant och lika högt hela tiden! Själv hade han ju lurar så att han troligen inte fattade hur högt det lät. Tänkte i min påtvingade oro först att han kanske går av snart, men inte då! Nä, han åkte såklart med ända hem till min hållplats den jäveln! Jag själv hade inga hörlurar den gången så var femte sekund bankades detta ljud hänsynslöst in i mitt huvud.
Jag vände mig om när vi kommit halvvägs, drog efter andan, kände hur mina ögon svartnade, reste mig upp och sen for jag på honom! ”Hördu, ditt satans jävla drägg! Nu håller du käften innan jag slår ihjäl dig! ” Med krafter från ingenstans hade jag lyft honom i hans fula jacka och fradgan sprutade ur käften på mig, ”en gång till du harklar och förstör min ro, så ska du få se på fan! Vad i helvete är ditt problem?! Jag hoppas det är till läkare du är på väg med din jävla hals! Annars går du av vid nästa stopp, fattar du det?!!!” Sen dängde jag hans huvud mot hans knän och lämnade fanskapet där han satt. Innan jag satte mig på min egna plats såg jag ut över övriga resenärer; ”Så ska det gå till, era jävla mesar!”
Nej, det sista stycket var vad som utspelade sig i mitt huvud medan jag kämpade för att inte få ett meltdown. Även om mitt meltdown hade varit SÅ mycket mindre störande för andra än vad hans förbannade harklande var så hade JAG framstått som mer konstig än han. Det hade troligen räckt att sätta upp händerna demonstrativt för öronen och blängt mot honom (han hade inte uppfattat det, men alla andra andra hade) så skulle folk ha tyckt att ”MÄH! Skärp dig, han kan väl inte hjälpa att han håller på sådär!” Ha! SOM OM JAG KAN HJÄLPA ATT JAG HÅLLER PÅ SOM JAG GÖR!
Men jag fick spela lika obekymrad och normal som alla andra, såklart! En sak som jag nog hade haft väldigt svårt för att låta bli, om han hade gått av före mig, hade varit att fortsätta låta likadant! Kan han så kan jag! Och ingen hade kunnat säga nåt. Vad jag dock inte kan VETA är om fler störde sig som jag. Det är ju faktiskt rättså icke autistiskt av mig att utgå från att alla andra bara satt o gillade läget. Ur ett autistiskt perspektiv borde jag istället ha utgått från att alla uppfattar samma obehag som jag. Men på nåt sätt vill jag liksom ge igen på alla för att de tycks så oberörda fast de rimligen inte borde vara det. En känsla som jag ofta återkommer till i mina mest nedriga stunder av ensamhet och utanförskap.
Hursomhelst, så hatar jag att köra bil.
//Kit
