Det är sorg hos Kit Woman. Eller nej, sorg är fan inte rätt ord egentligen. Den vanligast förekommande känslan hos mig är Tretfullhet. En kombination av förtret och att vara retlig. Den känsla som jag sitter på nog en form av självömkan.
Jag har slagit sönder min dator. Inte hela datorn, men hårddisken. Datorn stod så lägligt då jag tvunget skulle slå på något när jag blev riktigt riktigt arg. Ett omoget och svagt beteende, blablabla…-eller ett kreativt flöde av den energi som höll på att kväva mig! Sen var det ju väldigt synd att det var just datorn som kom i vägen för utloppet. För på den där retfulla lilla hårddisken fanns min nya bok. Den som jag skrivit en jävla massa på. En massa reflektioner på vilka bokens helhet skulle bygga på. JÄVLAR.
Jag är långt ifrån så smart att jag tänkt på att ha nån kopia nånstans. Såklart har jag inte tänkt så.
Men nu ska jag vara som så många andra äckliga jävlar är; positiv! Nu får jag ju en chans att börja om, hurra! Så härligt, nu kommer kanske en massa nya infallsvinklar inramlande så att jag kan välja riktning utifrån dem istället! Och visst, det ligger en sanning i det – med tanke på min Kenoapparat till huvud. Det bara snurrar en massa goja om vad jag vill skriva och jag har så svårt att fånga en sak i taget och granska. Och jag blir trött och modfälld! Tänker att jag får väl ge fan i att skriva nån mer bokjävel då!!!
Men jag kommer inte kunna låta bli. Det är väldigt väldigt retfullt att det FINNS ett företag som kanske kan laga datorn. De vill dock ha 1300 kr för att säga om de kan eller inte. Och kan de så vill de ha typ 8 papp för att göra det.
Varför är inte jag datatekniker? Varför kan inte jag ta 8000 kronor för att laga arga människors datorer?
Nu ska jag se på GW, som är en människa jag gillar. Han är härligt arrogant fast att han nog egentligen inte menar det.
//Kit
