Ja, det är det.
Och det får man ICKE säga högt utan att nån Hopplösing ska komma och rätta en! Visst har jag hela livet fått ”veta” att det inte alls är så! ”Det är lika hemskt/jobbigt för oss andra/alla/mig!” My ass – it´s not. Och häromdagen så bara dök den egentligen löjligt enkla förklaringen upp inom mig! EUREKA! – eller vad det är man säger!
Jag blev så jävla tagen och uppspelt på samma gång av att en gång för alla få ihop en vattentätt förklaring till VARFÖR det är värre för mig i många sammanhang. Jag ägnade nåt dygn åt att verkligen prova teorin inom mig för att vara helt säker på att den verkligen höll. Så att det inte bara var nåt min arma hjärna slängt ihop för att få tyst på mig. (Iofs dumt att tro det eftersom det aldrig hänt innan)
Sen stämde jag av med min vän Fröken L. Som är som jag. Vi ringer inte varann. Vi skriver. Och vi skriver inga fåniga fraser som vi egentligen inte behöver utbyta, nej vi går rakt på sak – är jävligt effektiva. Vi vet också båda två att dessa effektiva meddelanden justeras och omformuleras till perfektion innan de skickas. Vi har båda djupt rotad kunskap om att man måste skriva utförligt så att mottagaren aldrig kan hävda att de inte fattat frågan eller delgivits rätt info. Och Fröken L fattar direkt vilken jävla fullträff till livsinsikt jag fått! Hon blir lika exalterad som jag! Vi konstaterar det tillsammans – Fyfan vad vi är bra!
Såhär ligger det till: min autism/ADHD får mig att uppleva känslor och tillstånd mycket omfattande – och i ett här och nu-perspektiv. När jag exempelvis är sjuk så är jag fruktansvärt eländig, djupt olycklig och ångestfylld. Jag är det. Jag lever det. Samma autism/ADHD utgör en omöjlighet för mig att skifta perspektiv whatsoever. Därför upplever jag att det jag känner är för alltid. Det är det nya jag liksom. Det är detta som gäller.
På riktigt; jag kan inte föreställa mig hur jag känt innan jag blev sjuk och därmed inte heller greppa att det finns ett ljus i tunneln. Det är precis som Karsten Torbjerg, äkta psychic medium, säger; jag kenner vad jag kenner! Ja jag ÄR tamejfan vad jag känner! Och vilken är då den enda rimliga och fullt rättmätiga slutsats att dra? Jo, att det är värre för mig att vara sjuk än vad det är för andra! Sannolikt upplever de inte alls den där totala ångesten av att vara förlorad för alltid! Lägg gärna till att man, hur man hur sjuk man än är, fortfarande har en hjärna som spinner i precis samma hastighet som vanligt. När den inte maler om hur jävla kört det är nu så maler den om saker man måste göra. Men man är för sjuk för att följa alla impulser som pumpas ut lika frekvent som alltid. Dessutom vet man att det inte funkar att delegera mer än bara en bråkdel av alla göromål till någon annan heller. De fattar ju aldrig rätt och gör bara allt fel!
Jag får förvisso ofta ihop förklaringar runt olika Autism/ADHD-fenomen, men de syftar ju alltid till att få andra att förstå. Som när man ska begripliggöra för folk som tror att ”Autism innebär att man tolkar saker bokstavligen och att man har svårt att hänga med i det sociala samspelet”…Alltså…nej. Snarare betyder det att jag fattar precis vad Vanliga sysslar och hålls med men jag tycker inte att det är varken rätt eller naturligt. Jag tycker tvärtom det är konstlat, tillgjort och många gånger falskt att delta i nånslags uppenbar teater. Men visst, nu råkar ju det sättet att uppföra sig vara kutym och därmed bockar jag i rutan ”jag har tagit del av och förstått (livs)villkoren” och förbinder mig att bete mig som alla andra. Och så mycket som jag studerat, tagit del av, upplevt (och ibland äcklats) av andra människors charader så har jag stenkoll på min del av manuset. Jag står där och spelar med – hur autistisk som helst. Jag har ofta koll på de andras manus också. Checkar gärna av replik efter replik. Försöker anamma en upplevelse av tillfredsställelse när allt liksom flyter och hamnar på rätt plats. Sorteras rätt. Blir rätt trots sin ursprungliga felaktighet. (Vikten av att folk kan tala på ett korrekt sätt och använda ett relevant språk får jag ägna ett helt eget inlägg åt, för det är jävligt viktigt!)
Om det är ansträngande? Haha, ja som fan. Man kan också förklara det såhär: börja studera ett främmande språk t ex spanska. Som regel är det alltid lättare att förstå språket än att känna sig bekväm med att själv tala det – särskilt bland spanjorer! Även när du kan prata språket flytande så vet du att du inte är spanjor. Och är du i Spanien så är det spanska seder och spanska språket som gäller.
Vid mitt Eureka så googlade min hjärna upp massor av exempel på när det är mer synd om mig för att jag inte kan föreställa mig saker när jag är full upptagen av något annat. När jag är hungrig t ex. Panik. Det måste motas NU! Och om nån frågar mig hur länge jag har varit hungrig så har jag varit det…ehhh…jämt? Ja för så känns det. Hungern är där sen alltid för jag kan inte tänka mig hur det kändes innan när jag var ohungrig. Känslan av att livet med all sannolikhet kommer att präglas av hungerkänslan är outhärdlig. Då funkar det inte att snabbmatskedjor inte betyder snabb jävla mat! Jag klarar inte ett sånt ”fel” ovanpå hungern.
Eller när jag ska vänta. Vad fan är vänta…jag orkar inte vänta. Vad betyder det ens? Vad ska jag göra när jag väntar? Ja inte nån jävla mindfulnessövning iallafall! Kö…stå i kö…gud hjälpe mig…Var är Örjan Lax när jag behöver honom och hans rådiga ingripande?! Karaktärer som Örjan får mig att iaf förstå att jag inte är ensam. Rheborg är en fantastisk upphovsmakare, det har jag nu en gång för alla talat om.
Jag fick också en dejavu av hur min idag vuxna dotter var liten och panikskrek ”NÄÄÄR?!” när hon slagit sig och jag berättade att det skulle gå över. Exakt! När? Det är precis det som är relevant! Att bara få veta ATT det kommer att gå över är inte bra nog! Varken övertygande eller ens sannolikt! Och när JAG var barn störde det mig som fan när de otäcka fröknarna på dagis slätade över barns förtvivlan med att ”nu är det bra”. (Andra barns förtvivlan, inte min för den såg de inte ens). Vad fan var det som var bra liksom?! Det var väl jävligt uppenbart att det inte var bra? Och jävligt uppenbart att ordet ”bra” var ett ord som egentligen betydde ”nu är du tyst!”. Jag minns hur jag i all min otrygghet iallafall kände mig trygg i vetskapen om att de där fröknarna inte var några att räkna med.
Klok då, klok nu – och det är också värst för mig.
//Kit
