Ja, precis så är det. Jag har omfattande problem med mitt minne. Absolut inte så att jag förskonas gammal byk och ledsamma flashbacks – nej såklart inte – sånt minns jag, nej jag talar om närminnet. Det är näst intill obefintligt. Jag har under flera dagars tid försökt närma mig tanken att ta mig till tvättstugan och boka en tid. MEN DET ÄR FRUKTANSVÄRT SVÅRT. Det är en sån typisk sak jag skjuter upp för att jag hinner göra det sen. Under all den tid jag låter passera utan att agera så byggs stressen upp. Både över att nån annan kommer att ta tvättiden som egentligen tillhör mig och som jag behöver bättre än vederbörande OCH över att jag har ytterligare en uppgift hängande över mig. Idag förberedde jag mig mentalt genom att skriva upp det och mycket annat elände på en lista. Och se på fan – alldeles nyss sa jag det högt rakt ut i rummet; NU JÄVLAR GÅR JAG – NU GÖR JAG DET!
Snabbt som fan var jag ute i hallen, riktigt skyndade mig för att inte få syn på nåt annat eller glömma bort vart jag var på väg. Gick ut i beckmörker och regn med sturska steg mot tvättstugan. Så fort jag skådar byggnaden så slår det mig; jag har glömt nycklarna. Alltså, vad är det?! Vad är den högre meningen bakom att jag glömmer nyckeln när jag nu äntligen går iväg?! Det finns ingen rättvisa i det. Jag vill liksom inte låta det elaka ödet vinna mot mig så därför ler jag stort och tillgjort hela vägen tillbaka. Jag rycker upp ytterdörren och ser den retfulla nyckeln direkt. Jag tar den och vägrar att visa (vem då?) min förtret. Under stegen tillbaka till tvättstugan slås jag av tanken på att det är SÅ stor del av min livstid som går åt att just rätta och justera pga mitt dåliga minne. Alla som tror att man kan lära sig att komma ihåg ”VIKTIGA” saker som nycklar, mobil, plånbok, körkort genom att sätta upp nån idiotisk lapp vid ytterdörren tror fel kan jag tala om. En sån lapp är ful och stör den estetik jag trots allt eftersträvar i mitt hem och jag skulle naturligtvis glömma att titta på den. Ett dåligt närminne lurar man då fan inte!
Alla TROR att de har problem med närminnet. De tycker att det är roligt att skoja om sitt ”minne Guldfisk”. Som om det vore lite charmigt att skylla ifrån sig liksom. Det är lagom charmigt vare sig för mig själv eller någon annan heller vad jag vet när mitt närminne gång på gång ger vika. Nån dumfan hävdade en gång att ”det borde vara som att lägga handen på den varma plattan – men gör liksom inte om det”. Eller hur?! Här hinner plattan inte ens svalna mellan varven innan jag lägger mina uppbrända händer på den på nytt.
Paradoxalt nog så har jag extremt mycket som jag behöver komma ihåg. Om saker inte finns automatiserat och inbyggt utan kräver medvetet fokus VARENDA gång så måste man hålla allt levande. Jag brukar hävda att jag förtjäna pris och utmärkelser i massor av saker och kan tycka att även det faktum att jag klarar mig såpass bra som jag ändå gör borde belönas. Jag vill också ha ersättning för alla de saker som tvingas ur minnesfältet och som skulle ha kunna lett till fantastiska bedrifter. Jag kommer alltid på jättebra ideer som jag tänker att jag måste komma ihåg men så översköljs jag av ständigt av trivialiteter som exempelvis nycklar! Iofs var det en unik bedrift av mig att häromveckan hinna slarva bort bilnyckeln på rekordtid. Det var fan knappt så jag trodde mig själv! Jag låste upp bilen, öppnade bakluckan och lade in nånting (jag har ofelbart alltid med mig en massa saker som ska nån annanstans och som har stått i hallen för länge och som jag har glömt flera gånger på väg ut) och när jag slår igen luckan så är nyckeln borta. Jag öppnade luckan igen, men där var den inte. Jag kände efter i fickorna och kollade på biltaket. (En gång har jag förresten glömt att jag lagt en stor trave biblioteksböcker på biltaket och kört iväg! – Det glömmer jag såklart inte. Att jag gjort. Jag kan tveklöst göra det igen.) Jag trodde nästan att jag drev med mig själv för nyckeln KAN ju fan inte gå upp i rök! Jag öppnade luckan mer än en gång till och var i princip rasande redan första gången jag kontrollerade. TILL SLUT vände jag upp o ner på den satans lasten jag hivat in och nog fan låg nyckeljäveln nerblandat där! Naturligtvis hade jag inte lagt den där vad jag visste men där var den iallafall. Och så dog lite alltså extra hjärnvävnad den dagen. Det borde jag också tillerkännas pengar för! Försäkringspengar!
Långtidsminnet är det däremot inga som helst problem med. Absolut inte. Jag minns allt. Varenda annan människa jag känner till och träffar på framkallar inte bara ett utan gärna flera minnen! Min googlehjärna är så sjukt snabb att jag borde få pris och jag brukar nätt o jämt komma ihåg att INTE sätta ord på vad jag snappat upp. Folk hänger nämligen sällan eller knappt aldrig med i vad jag menar då jag nån gång gör ett undantag och inviger dem i något jag trots allt tycker är värt att briljera med! Det kräver alltid att man ska behöva sätta allt i ett överdrivet större sammanhang och egentligen har jag ju oftast inte ens lust att prata med nån överhuvudtaget. När man väl kommer till poängen – dvs det man snabbt som fan kom ihåg/relaterade till, så hajar motparten ändå inte vare sig ”att” mitt minne etsat sig fast eller hur det ”bara kom” i samma sekund jag såg människan. Och så får jag vandra vidare, modfälld och dyster över hur man verkligen inte ”är som andra”.
Imorgon har jag tvättid.
//Kit
