Som jag skrev i mitt förra inlägg; jag gillar att snappa upp och citera andras kloka/roliga ord. Rubriken ovan kommer ifrån Djungelbokens Överste Hathi – den asiatiske mäktige elefanten. En figur med fantastisk karaktär och retorik!
Överste Hathi marscherar stolt genom djungeln och tillåter inga fails! Han leder militärt en grupp elefanter och tvingar dem att patrullera djungeln, utan någon uppenbar anledning. Han har enligt egen utsaga ett prestigefyllt förflutet i armén. Och där var det ”disciplin! Disciplin överallt!” Han håller KÅRANDA högt och tack vare det blev han minsann befordrad i Maharadjans elefantbrigad! Han framställs som mycket intelligent, grov, pontificant och kompromisslös men med ett dolt hjärta av guld. En beskrivning jag kan känna igen mig i.
I en av sina dagliga marscher blir Hathi fräckt avbruten av puman Bagheera som ropar ”Halt!”. Skarpt ogillande ryter Hathi : VEM SA HALT?! DET ÄR JAG SOM GER ORDER HÄR!” Vid varje avslutad marsch beordras ORDNING I LEDET och sen följer en inspektion av kompaniet bestående av allmänt sunkiga elefanter – och Hathis blick är sträng! En ren snabel kan vara skillnaden mellan liv och död i strid, betar ska glänsa och man ska sluta upp med att småle – för det småles inte i armén! Vid avslutningen av en av sina inspektioner får han till sin förfäran syn på människobarnet Mowgli som på eget bevåg tagit plats i truppen. Och då jävlar blir det för mycket; ”En mansvalp! Åh, detta är svek! Sabotage! Aldrig en mansvalp i min djungel!” Om jag känner igen mig här med? Absolut.
Jag avslutar jämt mina inlägg med en påminnelse om hut. Hut, ordning och reda – disciplin – hur svårt ska det vara?! Jag är dock medveten om att de rara små människor som tar sig tid att läsa vad jag skriver, redan har hut i sig…Annars hade de inte intresserat sig för mina tankar, åsikter och resonemang. Och kanske sås några små frön vidare och fler börjar fungera som Ambassadörer i sann Kit Woman-anda. KÅRANDA, som sagt…Och folk som inte hänger med i vad jag skriver är helt enkelt inte my people. No offence. Jag ingår ju liksom inte i deras för mig rättså obegripliga armé.
Jag önskar ofta att jag var en såndär ”happy-go-lucky” människa som inte hängde upp mig på saker eller blev allmänt störd jämt. Men Överste Hathis driv och inställning är trots allt mer i linje med den jag är! Jag är kanske inte den typiska Ledaren, – snarare Samordnaren. Den som ser till att regelverk och ordning följs och blir till bästa resultat. Så hur frustrerande är det inte att stup i ett tvingas fejsa alla de där som inte är ”my people” ett endaste dugg?! OCH att köpa att det är i deras hyfsat hutlösa värld jag lever i! Det är sällan ordning i leden och småleendena är obehagligt påklistrade.
Min yngste son sa något slående för ett gäng år sedan. Något som var så genuint och uppgivet att jag med min sarkastiska humor brast ut i skratt. (nej min son tog inte skada så ingen behöver göra nån retroaktiv socanmälan för kränkning.) Med kreativ och livlig fantasi hade han tänkt ut exakt hur han skulle kunna fixa en Spiderman-dräkt så gott som identisk med originalet i filmen han sett. Givetvis nån specialupplaga av Spiderman där han har en dräkt som inte finns att köpa nånstans! Och precis en likadan skulle det såklart vara – det perspektivet köper jag rakt av!
När han så redogör för hur outfiten ska skapas så hör jag rätt snabbt att ”detta är ett höggradigt naivt och ej genomförbart projekt”. Och när jag så behöver ge det ändock inlindade och mer barnvänliga beskedet så ser jag hur han riktigt tappar modet…Han suckar djupt, ser på mig och säger ”du tar bara allt hopp ifrån mig…” Om jag känner igen mig? Javisst gör jag det. Han nailade verkligen den där hopplösheten man kan känna när man inte ”når fram”. Den känsla som jag med åldern har tvingats lösa upp i en slags överlevnadshumor. Därmed ICKE sagt att jag inte blir jävligt arg och less titt som tätt.
Typ alla vet t ex att det här med ärenden hos Försäkringskassan – det är att bereda sig för strid. Att jag har lyckats besegra deras olika arméer har jag definitivt min disciplin, hut och tal/skrivförmåga att tacka för. Men allt rår man inte på alltså. Eller rättare sagt, hur mycket jag än stör mig på det; man får välja sina strider. Spara på sin egna energi och bortse deras oputsade betar och oförmåga att förstå vikten av ett professionellt kompani. Min inre Överste Hathi känner ett rasande svek över hur olika handläggare uttrycker/formulerar sig men får tvinga sig till reträtt. Man kan slutligen ha ”vunnit” – men samtidigt förlorat sin värdighet. Åtminstone känns det så.
Försäkringskassan vill ha underlag till förbannelse när det gäller bedömning. Då känns det lite märkligt att deras egna ”motivering av beslut” utmynnar i ett tunt stycke fyllt av dålig grammatik, stav/skrivfel etc. I ett av alla mycket omfattande läkarintyg hade läkaren t. ex. nämnt hur jag har ett katastroftänkande som bidrar till ytterligare nedsatthet. Och vad klottrar handläggaren ner i sin ”motivering”? Jo, att jag har ett ”katastrofalt tänkande”!!! Say what?! Jag känner definitivt att hoppet tas ifrån mig när en myndighetsperson med makt att besluta över min framtid inte kan uttrycka sig korrekt. Jag vill ”överklaga” det nedlåtande och knappt ens existerande begreppet ”katastrofalt tänkande” . Men det enda alternativet är att med höjt huvud strängt beordra sig själv; ”framåt maaarsch!”
Mitt tänkande är snarare exceptionellt. På gott och ont naturligtvis. Få tänker så exceptionellt fantautistiskt speciellt som jag. (Och ingen tänker heller så exceptionellt elakt och kritiskt om mig själv som jag.) Jag sitter på så många lösningar, idéer och uppslag till diverse succéer! Men då jag inte är en människa som passar in i det normativa ledet så är det väldigt svårt att komma till min rätt. Jag hade behövt en manager. En stabil guru med exakt kännedom och kunskap om mina tillgångar och tillkortakommanden som tilldelade mig uppdrag. Jag skulle t ex kunna utforma åtgärdsprogram vart än det saknas ordning! Styra upp och rensa bland sunk och allmän hutlöshet. Göra allt jävligt tydligt. Spalta upp rutiner och lathundar så att ”de som bestämmer” i såväl kommunstyrelser som lokala städbolag håller måttet!
Det råder jävligt stor brist på disciplin där jag bor!!! Igår hade jag bokat tvättid kl 15. Jag var därmed stenhårt inställd på att ”idag kl 15 ska jag tvätta”. Men vad händer när jag kommer dit?! Jo, trots min bokade tid har någon låst dörrjäveln med sin låscylinder så att jag inte ens kan komma in. Det är ingen därinne utan dörren är bara LÅST. Alltså, panikkänslan jag får är inte nådig! Jag blir så helvetes arg! Hela världen rasar för att ”det inte blir som bestämt”! Min sambo är som tur med och går helt enkelt hem o hämtar verktyg för att ta loss låset. Själv vankar jag av o an för att hålla tillbaka ett regelrätt psykbryt! Jag hamnar efter i mitt tidsschema och planering!!! Klockan 15:20 stövlar idiotjäveln som orsakat mig allt detta in – och hävdar att ”hennes family har bokat tiden”. Min sambo är kolugn och förklarar det jävligt enkla att NEJ – ni har bara låst dörren! På bokningstavlan sitter VÅRT lås och då är det VÅR tid. Men hon fattar inte – hennes family har bokat på tavlan! Detta är exakt det Överste Hathi hävdar; sabotage! Och jag vill skrika om hur det aldrig får finnas idiotjävlar som hon i min djungel!!! När hon slutligen går så ”släpper” min sambo upplevelsen rakt av enligt ”problemet är löst”-enkeltänk. Jag däremot – jag fixerar mig och återupplever traumat på löpande band! Autism deluxe! Hur löser man problemet enligt mig? Jo man går aldrig mer utanför dörren, man spränger hela bostadsområdet eller så tar man repet! Dessa tre ytterligheter är det enda som där och då ryms i mitt huvud!
Lik förbannat sitter vår låscylinder nu bokad på tavlan om en vecka. För det är såhär det är. Och jag tänker älta alltihop som fan hos min samtalskontakt nästa vecka. Ett rent prio ett-ärende är vad det är! Jag är så tacksam över att tryggt veta att hos hen är det JAG som ”ger order”. Precis som en mäktig asiatisk elefant skulle ha gjort.
Hut!
/Kit
