Nu ska jag delge och berika omvärlden med uttrycket om ”konflikten i rummet”. Det är en mycket enkel och avslutande fras att uttala i lägen då man känner behovet att bryta av samtalet med någon som inte tycker som en själv.
För flera år sedan var jag, mitt då omyndiga barn och hens far på ett gemensamt möte på det alltid lika kompetenta BUP. Vi skulle träffa en läkare. Värt att veta är att barnafadern och jag icke levde ihop och att vi var måttligt förtjusta i varandra. Nu skulle vi få sitta i ett typiskt mottagningsrum, ett sånt där stolarna alltid är placerade efter principen ”vi/jag mot BUP” och där de direkt noterar vilken formatering som ”mamma, pappa och barn” antar via stolarna. Sätter sig barnet bredvid bara en av föräldrarna , emellan dem, blir barnet förvirrat eller pressat – ja, kan något i sättet att välja plats faktiskt styrka BUPs universalteori om varför ett barn mår dåligt?
– Det är alltså teorin ”barnet är katalysator för föräldrarnas bristande samarbete och allmänna dålighet”, jag talar om. Den vars lösning helt och hållet utgår från att hela FAMILJEN ska behandlas! Det är nämligen fullkomligt självklart – oavsett hur och varför familjekonstellationerna ser ut som de gör – att man på ett okonstlat och naturligt sätt kan samtala runt barnets bästa! Och det där med neuropsykiatrisk problematik – nänä, inte en chans! Något sådant kan det inte bli tal om förrän precis alla andra alternativ är uttömda – om barnet inte hunnit passera 18 år då förstås och BUP inte står till förfogande längre. (Då ska man komma till hälsocentralen, eventuellt lyckas få en remiss och vidare hantera vårdens jidder om att ”hjärnan inte är helt färdigvuxen än så därför är precis ALLT normalt”! )
Läkaren var en liten, liten korpulent äldre herre som bara med sin uppenbarelse gjorde mig mycket osäker! Det var bara monokeln som fattades honom. Det är sällan man möter på nån som väcker den slags medlidande som denne man gjorde. När man liksom verkligen tänker att ”ånej, den här farbrorn kan inte hjälpa att han ser ut sådär så honom måste man vara extra snäll mot”. Men den tankebubblan stack han snabbt hål på vill jag lova! Jag har väl aldrig upplevt maken till högdragen människa! Direkt han ropat upp oss i väntrummet satte han näsan i vädret och liksom både himlade med ögonen och flimrade med ögonlocken på samma gång. Sen var det tyst taktfast marsch bort mot hans rum minsann. Jag både kände och såg mitt tonårsbarns reaktion och hoppades att hen inte skulle utbrista i skratt eller nåt.
Så satt vi alltså ned med denne Majestätsperson. Och jag tänkte snabbt att hans överlevnadsstrategi alltid måste varit; ”I hate you before you hate me”. Med hela sitt väsen signalerade han att ”jag vet bäst och det spelar inte någon roll vad ni säger”. Han ska dock ha beröm för att han direkt, och med en rättså behaglig ton, vände sig till tonåringen och tydligt lät hen förstå att hen var fokus för mötet. Bra där.
Samtalet flöt på så gott som det kunde med en sluten tonåring som svarade ”vet inte” på det mesta men när läkaren sedan riktade sig direkt till oss vuxna så krackelerade vår ansträngda yta rätt snabbt. Vi tänkte totalt olika. Ett gäng förebråelser och pikar senare väljer läkaren att avbryta – och det är då det kommer, – det mest komiska uttrycket nånsin… Med näsan i vädret konstaterar han långsamt, förnämt och överlägset: ”Nämen nu känns det som att det håller på att bli en konflikt här i rummet”. Han sluter ögonen samtidigt och riktigt förseglar denna fantastiska kommentar!
Primärt låg det väl närmst till hands att tala om för honom att ”det kan du ge dig fan på!”, men hans sätt att klä stämningen i ord var så totalt avkortande! Så SMART!
-Jävlar i min lilla låda; hur användbart är det inte att slänga sig med något sånt när man känner att saker och ting är färdigtjafsade?! Man får bara inte glömma att själv sätta punkt efter att man har markerat denna gräns!
Ibland undrar jag hur jag ska hinna med att använda allt bra jag snappat upp eller själv kommit på genom livet!
Jag är ju som en ren källa av visdom!
//Kit
