Efter flera påtryckningar så har undertecknad äntligen tilldelats en samtalskontakt. Regionen tycker nämligen inte att npf-problematik innebär ”rätt slags ångest” dvs sådan ångest som går att behandla bort. De vill bara att man ska ha tillfälliga svårigheter så att man inte upptar för mycket tid. Jag däremot, har ständigt massor av frågor jag måste få avhandla och utsikterna för att jag skulle upphöra med det är dystra kan man ju lätt säga!
Och nu är det inte vilken psykolog som helst jag har den äran att gästa ungefär var fjortonde dag…Nej det är den fantastiska lilla människan som drogs med mig under hela min npf-utredning för ett antal år sedan! Detta arrangemang har alltså varit långt ifrån en självklarhet att få till, så jag är fullt medveten om att jag behöver förvalta samtliga träffar jävligt väl! Och det gör jag. Det är som ett bollkrig där jag kastar 10 bollar men bara får tillbaka 1 boll i retur. Och den bollen är sjukt värdefull! Det är säkert väldigt svårt för andra att greppa hur enormt viktigt det kan vara att, som jag, få sitta och ösa ur mig ”vardagligheter”. Ja, för jämför man det med ”den deprimerade och ångestfyllda patienten som går i samtalsterapi hos psykolog” så kan det säkert verka trivialt till max. Därför tänker jag nu lämna en noggrann redogörelse för hur dessa samtal borde tas på lika stort allvar som de ”självklara” samtal som ”de som har rätt sorts ångest” tilldelas helt käbbelfritt.
Jag har inte valt att ha en hjärna som registrerar massor av onödig information och jag har inte valt på vilket sätt jag tänker. Och jag tycker på sätt o vis inte heller att någon av funktionerna är fel – tvärtom! Det som gör allt så jobbigt för mig är att dela arena med ”alla andra” vars perspektiv ständigt har nånslags veto! Jag snappar ofta upp saker som jag känner att jag MÅSTE reda ut eller diskutera med någon för att inte störa ihjäl mig eller bli stressad/utbränd! De där sakerna är akuta. Jag blir enormt förtvivlad när min omgivning inte ”hänger med” eller alls har registrerat samma saker som jag. Nädå, för de flyter ju bara runt som vattenresistenta gäss och slipper alla de där störigheterna som jag å min sida fullständigt drunknar i! Jag behöver fixa en mental livboj så att jag kan copa med all jävelskap som kommer i min hjärnas väg! Och den livbojen – den kan samtalen hjälpa mig att leta upp! Det är väl hur logiskt som helst?!
Jag tror dessutom att denna slags ”behandling” statistiskt sett är mer effektiv än de stödsamtal som Deprimerade Doris sitter och betar av! Jo, för jag är rakt på! Jag är förberedd och rent taggad inför samtalen och spiller ingen tid på att utkristallisera ”hur det känns” eller ”vad som känns” och definitivt inte ”varför det känns”! Jag är jävligt insatt och medveten om mitt egna vansinne och det är minst lika mycket för andras bästa som för mitt eget att jag får vård! Jag tar ett enda djupt andetag och hinner avhandla massor av saker som jag måste få facit till för att inte drivas till galenskap! Det jag söker är en universallösning! Ett magiskt mantra som hjälper mig att bortse och undvika saker som hotar min harmoni. Jag begriper ju att jag aldrig i livet kommer undan allt som retar mig men är det nånstans som jag skulle kunna lösa en livboj så nog fan är det via ”Neuropsykiatrin”.
Psykologen är så jävla skärpt! Ibland blir jag rörd över att det finns vanligt folk som väljer att inrikta sig på npf – att de på riktigt avser att sätta sig in i den värld som de flesta andra antingen inte känner till eller skiter i. Jag och andra med npf har ju liksom inget val mer än att ständigt behöva sätta sig in i vad den neurotypiska massan tycker, tänker och bestämmer. Bara vetskapen om att det finns de som tycker att det här med npf är jävligt intressant, inger ett visst mått av hopp!
Redan vid vår första samtalstid så kläckte psykologen ur sig nåt som jag kom att ta fasta på! Den enda tillgängliga tanken som hittills funnits när jag blir irriterad på något är ”vad i hela jävla helvete?!” – typ. Hon föreslog ett alternativ att snabbt som fan byta till när man ”gått igång” – nämligen den enkla frågeställningen; ”Hur får jag detta att fungera?”. Därefter följer sedan en rad olika frågeperspektiv som ska syfta till att min hjärna ska ”sopsortera rätt” och i slutänden ska jag ”kasta eländet i förbränningsugnen”. Sedan ska min irritation/fixering – åtminstone på sikt – vara över och färdigbearbetad.
Och varför ska jag behöva gå till en psykolog för att få till mig något så till synes enkelt? Varför kan inte exempelvis min sambo säga samma totalt genialiska grej och jag bara följa det? Nej, det är otänkbart! Och DET ringar in min nitiska autism exakt! Jag MÅSTE få till mig eventuella lösningar från nån som jag vet verkligen begriper sig på mitt sätt att tänka! En psykolog som tagit sig igenom en sådär 9 år av såväl studier som klinisk erfarenhet utgör mycket större garanti för att de råd som mig ges är ordentligt förankrade! Jag riskerar liksom inte att hänvisas till något som strider mot all kunskap runt ”hur en autist tänker”. Jag kommer inte att få totalt insiktslösa tips som jag sannolikt ändå bara skulle misslyckas med! Precis det förklarar varför jag som autist VISST behöver få samtalsstöd. Den frustration som jag upplever i lägen när hjärnan av olika anledningar kaosar ihop, ja den är tamejfan minst lika hemsk som det som Regionen kallar ”rätt sorts ångest”. Det är ju en investering av skattepengarna att bistå med stöd så att folk med npf inte går in i depression ovanpå de issues man redan har!
Jag tycker dessutom att vi har jävligt trevligt jag och psykologen! Det är typ som att sätta ihop ett avancerat legobygge – det är ett för stort och utmattande uppdrag för att jag ska klara det helt själv. Jag sorterar upp alla bitarna och så får hon bygga eftersom jag blir för irriterad när skiten bara rasar för att jag är så oförsiktig och dessutom har jävligt svårt att följa en ritning!
Fan så bra jag sammanfattat detta nu.
// Kit
