Idag är det precis ett år sedan som en mycket kär och nära vän gick över till andra sidan. En totaltraumatisk händelse som slog allt i spillror. Så oväntat men ändå inte. Han gick bort av naturliga orsaker och det känns verkligen viktigt att ingen tror något annat. Jag har ännu svårt att prata allvarligt om honom utan att bryta samman och lamslås av sorg. Tack vare att han var helt fantastisk på att sprida glädje och kärlek vart han gick så är ändå den huvudsakliga känslan positiv när jag tänker på honom ”bara sådär”. Vilket jag gör dagligen.

Det är till denne min fine vän som jag dedikerat min bok. Han var Ovanlig precis som jag. Trasig men bra, som vi brukade säga. Så skrev jag också i hans minnesannons i tidningen. Med sig på färden, fast att hans fysiska jag flugit iväg långt tidigare, fick han väl utvalda saker från mig. Vi visste så väl hur vi kämpade genom livet och hur svårt det ibland var. Nån gång sade jag ; jag vill bara bädda in dig i bomull så att inget kan göra dig ont. Och så fick det bli. Jag köpte ett storpack bomull och bad begravningsbyrån att lägga detta runtom honom. Ihop med ett paket kaffe bl a.

Jag och min sambo har just sett klart en serie på Netflix som hette The Returned. I den återuppstår en del personer som gått bort för olika länge sedan. Och så får man följa och se hur det ”blir”. På nåt sätt hjälpte det mig. Att förstå att tiden är utsatt och att det är i detalj uträknat. Eller alltså, det är ju så jag tror. Dessutom skulle min käre vän bli så himla sur om han på något vis hade tvingats komma tillbaka hit. Han hämtades hem för att han gett färdigt. Jag unnar honom frid av hela mitt hjärta. Det var det enda han sökte men aldrig lyckades få, mer än i små stunder och med få människor. Alla tyckte om honom ändå var det så svårt för honom att tycka om sig själv och ens förstå att andra gjorde det.

Jag vet att han är med mig i varje steg jag tar i  den tid jag har kvar tills vi ses igen. Ofta talas vi vid och det är alltid med glädje och uppmuntran från hans sida. Precis som jag vill att det ska vara. Sedan han gick bort behöver ingen av oss någonsin mer känna hans förtvivlan. Jag tror att det är han som har sänt Hund till just vår familj. Han var som en hundvalp själv. Sprallig, ivrig, lekfull. Han hade säkert hållt på att stimma upp Hund när han kom hit för att sedan åka iväg på nåt av allt han var ”tvungen” att göra hela tiden. För att säga Nej till någon fanns ju inte.

Denna dag har jag oroat mig för. Därför sov jag till 14:45.Det blir så dubbelt. På ett sätt vill jag skåla i kaffe för att fira att han fått ett år av lättnad och bara vara glad för hans skull. På ett annat vill jag skrika sönder lungorna av sorg och ilska för att jag inte har honom kvar. Jag har svårt för ”mittemellan” så jag körde på en säker metod; sova. Och den vakna tiden har jag levt som vanligt. Det hade han önskat mest. Det är först nu när jag skriver som jag verkligen närmar mig Sorgens Dag i realtid. Men han vill inte att jag ska vara ledsen. Så jag avrundar här. Tar mig an ett andra år utan min älskade vän.

”Ohana betyder familj. Familj betyder att ingen lämnas kvar eller glöms bort”

Älskad och för alltid saknad.

 

/Kit