Ikväll är jag ledbruten. Min rygg värker till max och jag är blåmärksskör. Och mitt huvud är mosigt.
Jag har varit med sonen på poolspel i bandy. Som väl var så spelade han på hemmaplan. Två matcher mellan kl 13 och 17:30. För mig innebär det vistelse i en kall idrottshall sittande på grön stapelstol i plast från 70-talet. Med kall sits som i princip ger blåskatarr. Stolen får man dessutom vara jävligt noggrann med, så att ingen tar den om man lämnar den utan uppsyn. Det är naturligtvis för få stolar där. Jag som har fibromyalgi kan inte sitta längre stunder utan specialkudde och måste växla stående och sittande. Stretcha, dra ut o hålla på.
Men så insåg jag snabbt att jag satt bredvid en Icke-Hopplösing som OCKSÅ hade FM. Och därmed vet att man känner sig jävligt missanpassad/missförstådd/dömd och allmänt deprimerad titt som tätt. Hon hade också en kudde! Men jag har ju noll närminne så jag hade såklart gått ifrån min därhemma.
Vi hade så mycket att avhandla! Så bitterljuvt att få förtreta om den allsköns skit man har gemensamt. Dessa jävla myndighetspersoner (Hopplösingsgaranti) som ska vara inblandade i ens ohälsa. Fast de fattar ju inte ens att det är ohälsa man dras med. Nej, de vill ju ha det till att man är arbetsför i si och så utsträckning och kapabel till ditten o datten. Häromdagen fick jag ett elakt brev med Förvaltningsrätten i Växjö som avsändare. De ville meddela mig att de avslår min överklagan mot Försäkringskassan. Angående ärendet som påbörjades i slutet på 2015. Och detta ärende handlar i princip om att jag var sjuk utan, enligt FSK, rätt till sjukersättning, under tre månader. Inte för att jag inte var sjuk, utan för att läkaren inte formulerade mitt tillstånd tillräckligt omfattande. Att jag EFTER deras motsättningar får denna läkare att justera intyget två gånger innebär i deras värld att intyget är EFTERKONSTRUERAT. Så varför i hela helvete då be mig att styrka med nya intyg?! Den där satans sjukskrivningen tvingades jag avbryta för egen maskin eftersom jag blev HELT utan ersättning. Fick krypa till Arbetsförmedlingen och A-kassan och lova vara arbetsför så att jag utan tvekan hade skyndat iväg på jobb om jag givits den möjligheten. Vad är det för jävla system?! HADE jag tvingats ut på någon bisarr åtgärd etc så hade jag satt mig på psykakuten vare sig jag velat eller inte.
Som väl är så har jag idag en timanställning på ett arbete som passar mina skills. Jag kan styra arbetstiden efter förmåga och jag är så tacksam över det. Och över fina kollegor. Ibland är jag retfull på arbetet, dvs full av förtret, så egentligen borde det heta Tretfull. Då säkrar jag att jag är omtyckt och att det går att förstå min förtret. Då blir jag tryggare och orkar lite till. En o annan av kollegorna slänger sig numera också med uttrycket ”Hopplösingar”, det tycker jag är fint. Det känns lite som att fördela bördan av den tyngd som det där folkslaget faktiskt innebär. Jag slipper iaf gå omkring och tro att det bara är jag som känner av dem!
Så under hela de två första matcherna idag hade jag trevligt sällskap av en likvärdig kvinna. (Iallafall när det kommer till FM-helvetet, sinnessjukan är ju lite mer svår att prata ingående om bara sådär) Man får verkligen uppskatta och minnas sådana möten. Ta med sig att fler går omkring och upplever att andra tror att man är en sån som inte vill jobba. För helst ska man ju jobba heltid, vara noggrann på Facebook, äckla sig på Instagram och vara allmänt Odd Molly. Själv är jag Kit Woman rakt av.
Omedvetet har jag utelämnat mycket av FM-skiten både här och i min bok, men den är en ständig följeslagare. På något vis blir det som en självuppfyllande profetia om jag skulle skriva en massa om det. Då blir man ju en sån Sveda-värk-brännkärring som man inte vill klassas som. Annat hade det varit att säga att man hade en sensorisk muskel och hudsjukdom. Som är helt opåverkad av stress och helt och hållet fysiskt betingad – gärna på genetisk basis. En sjukdom som drabbar väldigt få och som är väldigt ödeläggande. Att den inte syns utanpå hade varit Dunk-i-ryggen-duktigt! Att man kan se så OK ut fast man lider av detta helvete hade varit IMPONERANDE. Nästan så att folk skickat in ens hem till Sofias Änglar fucking direkt!
Jag vill väl också spela bandy. Jag var duktig på både det och fotboll som barn, men med den tretfulla kropp man har kan man inte ens hjälpa de andra föräldrarna att sätta ut sargen runt bandyplanen. Och inte kan man ju knacka alla på axeln och säga ”Hrm, det är så att jag har Fibromyalgi förstår du, så jag kan inte lyfta omkring grejer eller röra mig mer än nödvändigt” Nej, man får känna sig dum bara.
Men Kit Woman är faktiskt inte så dum alls. Nog har jag svårt att ta in att nån sa ”NEJ, Kit, vem som helst kan inte skriva och ge ut en bok, sluta tro det!”, men nånstans är både jag och Spökdjuret stolta över att ändå ha rott det projektet i land. Att jag lyckades hinna till deadline och att det existerar en bok med det utseende som var min tanke. Att jag är väldigt missnöjd med flera detaljer inuti var liksom något ofrånkomligt. För jag är ju aldrig nöjd.
Men jag ska vilken dag som helst påbörja Bok 2, uppföljaren, men det måste kännas någorlunda hundra när jag gör det. Jag har hämtat det underlag jag behöver för att skriva kapitel ett. Det blir lite mer uppstyrt i den boken om den blir som jag tänkt.
Jag hade tänkt se Gladiatorerna ikväll men jag hör redan nu att det är alldeles för gapigt. Vad är det förresten för idioter som vill ”slåss” mot olika utklädda jävlar med töntiga namn?! Och varför ska Gry Forssell alltid vara så piff, positiv och proportionerlig?! Hon är liksom likstor överallt och ser inte fläskig ut fast hon inte är smal. Nej, det tänker jag fan inte titta på alltså.
/Kit
