Ja, det är som om det vilar en förbannelse över tiden efter jul och nyår! Det slår inte fel utan att jag ska få min sedvanliga dos jävlighet. Normalt sett så tar den sig i uttryck av depression. Men i år går den nog mer åt ilska och obstinans (heter det så?)

Inte nog med att jag ska känna och uppföra mig som jag gör, det ska vara snö och full orkan också! Inatt har jag haft en skitnatt. Det blåste jättehögt och min sambo snarkade. Flera gånger fick jag knuffa på honom. Som om det hjälpte! Det är som att bli arg på ett spädbarn för att det skriker. Jag fattar väl att han inte snarkar med flit men ändå ligger jag där och skulle kunna strypa! Ovanpå det så fick Hund för sig att hon ville ut 02:30. Väl nere i hallen ändrade hon sig. Så att jag fick vingla upp för trappan igen på mina jävla fibrovärkande ömma ben. För naturligtvis samarbetar Fibromyalgin med Förbannelsen. Jodå.

Hela dagarna är jag kartig. Det ordet gillar jag, förresten. Kartig. Mycket bättre än sur. Det har jag aldrig hållt särskilt högt det ordet, sur. Påminner om disktrasa. När jag blir jävlig på den här nivån vill jag kasta ut en massa saker. Jag stör mig på porslin jag aldrig använder och på alla pryttlar som jag har. JAG HATAR JU PRYTTLAR! Varför har inga andra sånt? Varför är alla andras hem som fucking inredningsmagasinsrum?! Var är deras saker, liksom?

Nu håller jag o min mamma och hennes syskon på att tömma min lilla mormors lägenhet när hon äntligen har fått plats på ”hemmet”. Jag är väldigt lik min mormor på många vis. ALLT i hennes hem finns en tanke med därför har hon behållt det. Och där är FULLT med saker utav tanke! Massa antika saker som man inte kan skänka bort, massa fina glaspryttlar som jag vill ta vara på, fina tallrikar, syskrin etc etc. Igår flyttade en guldgolvlampa med rosa klockskärmar hem till mig. Passar icke alls in i det hem jag hade tänkt mig, men den vill jag ha. Glöm att det där tugget ”blanda nytt o gammalt” som inredare så käckt får till det, funkar i mitt arma hem! Det blir för helvete Kupan-varning här, trots att alla saker är vackra!!! Och då blir jag rasande!!!

-Ut med en massa skit då för fan! Ta bort saker jag inte behöver!

Oj, men då glömde jag att min kropp inte klarar att börja plocka ur skåp eller ränna ute i förrådet. För vad händer då?! Jo, då bildas tumörliknande värkpunkter i hela mig så att jag behöver ligga till sängs o sova en hel dag! Och det har jag inte tid med! För jag har ju tvätt, plock, sortering, städning, matlagning, mailande, ringande och massa annan satans planering som jag måste ägna mig åt. Jag kan riktigt se hur jag snart ligger fjättrad i sängen och pratar genom att ha en pinne i truten pekande på en tavla med bokstäver på! Det är så det kommer sluta. Jag får den hjärnblödning jag är så rädd för. Mycket snart får jag den.

Det behövs inte mycket för att det ska urarta och jag ska falla samman i förtvivlad gråt och ångest över att ingen i min närhet förstår mig. Jo, min mamma gör det. Men jag kan inte ringa hit henne för att badda min panna. Jag är vuxen och dessutom gör det henne hysterisk att uppleva mig svag! Då kanske jag håller på att dö! Och då kommer hon att ringa mig och vara orolig även efter att jag har repat mig och då kommer jag att bli irriterad och otacksam!

Idag fick jag en psykbryt och då har jag på förhand instruerat min sambo om hur han ska hantera situationen. Typ. Då vill jag att han berättar att han förstår att han och allt och alla andra är väldigt påfrestande för mig nu. Att han ska leda mig upp och lägga mig till ro för att jag behöver det nu. Han ska säga ”Lilla älskade Prinsessan, nu tar jag hand om allt så att du får vila! Oroa dig inte för något alls nu. När du vaknat så känns det bättre och då ska vi sätta oss och skriva listor på vart du klarar att ha Lägsta Nivån på ordning och reda här hemma. Så ordnar vi detta”

Men jag får påminna honom om denna rutin som jag tycker att han själv borde räknat ut. Jag får stå på väg upp till övervåningen och vänta på att han på given order ska komma o leda mig!!! Och så får jag rabbla allt det jag vill att han ska säga för att han ska säga det! Jag blir så besviken! Då blir det ju ytterligare massa ord jag måste anstränga mig för att haspla ur mig fast att jag är döende!

Kan någon människa förstå hur snabbt mina Kenobollar flyger runt i mitt huvud när jag blir stressad och upprörd?! Och hur jobbigt det är?! Där och då är allt jag vill lika viktigt och den frustration jag känner av att ingen fattar att de måste avlasta mig är total! Jag har ett 3 60 seende som inte missar damm, disk, tvätt och plock men jag har ingen som helst urskiljningsförmåga! Det blir ett totalkaos där jag blir så förtvivlad! Det är så lätt att säga att jag är överambitiös, att jag bara sprider negativ energi med mitt prat om alla måsten, men hur i helvete ska det gå till här hemma om jag inte instruerar?!

De enda svar jag kan komma på är möten och listor. Jag vill att vi har kontinuerliga möten här hemma där vi gör upp hur hemmet ska sörjas för på bästa vis. Så att alla kan trivas. Hur svårt kan detta vara? Jag är bara så satans medveten om att listor förfaller om jag inte står som tyrann och PÅMINNER om att de finns! Att jag kommer att få tjata lik förbannat och att allt ändå står och faller med mig.

Ja, det är säkert jättesynd om de som lever med mig, buhuu! ”Å huuu, så jobbig hon måste vara att ha att göra med den där Kit! Ojojoj, hon behöver ju vård, oj så stark hennes stackars sambo måste vara som står ut med henne! Hon borde vara tacksam!

Må så vara. Men jag då? Allt jag vill är allas väl.

Och så somnade Kit, likt Karl-Bertil Jonssons far, in i Julilskan.

/Kit