Frånvaro=Närvaro

Givetvis har jag varit stressad över att inte skrivit något på denna kära sida. För jag är faktiskt väldigt glad över att jag har uppfunnit den. Hela tiden kommer jag på saker jag borde skriva om för att få dem ur mig. Dråpligheter, retfulla saker och allsköns skit. Men så är det ju det där med att hinna. Min hjärna tänker endast på att hinna saker. Att saker ska betas av och på så kort tid som möjligt. Jämt är jag i ett stresspåslag som om jag skulle med ett tåg eller nåt. Mycket paradoxalt eftersom det jag avskyr mest är just stress. Det gör mig ju galen.

Men hur skulle det annars se ut? Om jag slappnade av och tog det lugnt. Ja då jävlar rämnar murarna. Då tar sig Ångest in i varenda liten springa och ska förebrå mig. Och Spökdjuret är inte sen att haka på. Han är så elak den där lille jäveln. Det är han som är förman i maskinrummet och som beordrar allt jag måste hinna. Och säger löften han inte håller. Om jag gör det o det o det så ska det bli lugnt och skönt sen. Då ska jag få ligga o läsa, klippa tidningsrecept, gå på massage och ha det allmänt bra. Och så ger han då med sig och ok:ar en liten vila. Men när Ångest dyker upp så allierar han sig direkt med den och börjar trakassera mig. Berättar om allt jag egentligen borde göra istället för att vila. Eller låter Ångest ta sig in i mitt sinne så att jag vrider mig av obehag. Det är som om jag hade fått en injektion av syra som sprider sig i hela blodomloppet. Instinktivt spänner jag mig utan att ens veta det. Spänningen kommer sedan att leda till värk. Överallt. Jag blir så ledsen över denna onda cirkel.

Frånvaron av inlägg senaste veckorna beror helt sanningsenligt på Närvaro. Att jag varit närvarande i allra högsta grad på flera sätt. Jag har jobbat, gått på möten, hållt allmän ordning, ringt samtal, mailat, passat tider etc etc. Dessutom har jag fyllt år. Jag har inget emot att bli äldre, tvärtom. Min första spontana enkelspåriga tanke är att man inte blir hur gammal som helst och att varje år är ett steg närmre Befrielse. Hur bittert låter inte det? Men det skiter jag i. Sambon överraskade mig fast jag hatar överraskningar, med att vi skulle på en SPAresa. Det blev ändå hyfsat bra. Jag tittade på bilder av hur Gdansk ser ut, hur hotellet såg ut och vad man kunde erbjudas. Och jag säkrade att sambon var införstådd med vad vissa kortkommandon betyder. Han blir mer och mer insatt i vad som krävs för att jag inte ska bli jävligt jobbig och gnällig. Efter denna tripp vet han t ex att om jag säger att jag måste äta så betyder det att vi släpper allt annat och ser till att jag får mat annars JÄVLAR. Det får gå bra med Jerusalem Kebap, jag skiter i vilket, bara jag får FUCKING MAT!!!

Och så har jag, vilket är extremt påtagligt i sitt sammanhang, påbörjat Utredningen. Och det kostar på mer än vad jag hade planerat. Jag vill ju helst att saker ska begränsas till där de är och inte genomsyra mitt övriga liv. Om allt bara kunde vara på sin plats och uppföra sig så blir det mer hanterbart. Ett exempel på det är att jag aldrig skulle gå på en Afterwork el liknande galenskap tillsammans med kollegor. Kollegor ska vara på Arbetet och hålla sig där. Jag vill inte ha dem i en annan miljö och vidga mina vyer runt dem som människor. Då blir det för rörigt. Det är ok att träffa på nån i affären på sin höjd, men jag vill inte veta av att ta en drink med ett uppklätt gäng som jag är van vid att ha på mitt jobb. DE TILLHÖR JOBBET. Ska jag behöva pådyvlas dem i andra konstellationer så blir jag obekväm. Osäker och otrevlig. Och då vill jag gå hem. Så sådant gör jag icke. Sådan var jag redan som barn. Jag blev orolig bara det skulle göras saker utanför skolans miljö. Åka på fåniga cykelutflykter eller till simhallen, nej bevare mig väl.

Utredningen ja…OMG. Det jag gillar är att det är jävligt tydligt där. Psykologen pratar inte en massa onödigt utan gör det hon ska. Jag hade inte en aning om att det är en sådan vetenskap som det tydligen är att utreda hur en hjärna fungerar. Eller inte fungerar. Hon har hur många uppgifter som helst som jag ska gå igenom. Och jag får hemläxor. En massa pappersarbete som jag och Spökdjuret går igenom så bra vi kan. Jag har till och med börjat på Uppföljaren av Det är Spökdjuret utifrån denna utrednings gång.

Jag är så nyfiken på vad hon ska komma fram till. Inget vore värre än om hon kom fram till att jag är fullt normal i huvudet och drar till med nån skitdiagnos av ren psykkaraktär. ”Trotssyndrom” eller nåt. Då känns det mer som att det är jag som bara är envis och självdestruktiv. Att även om allt skulle kunna härledas till nån brist i barndomen så är jag ändå en riktig idiot som inte VALT att ändra riktning. Tagit ansvar. Blir arg bara jag tänker på det. Och saken är den att jag litar på henne. Jag har tillit till hennes kompetens och jag fattar att alla de analyser hon gör inte går att fuska på. Jo, de delar där jag ska kryssa svar på påståenden etc. Jag vet ju att det framhåller mig sämre om jag sanningsenligt ringar ”stämmer precis” på påståendet ”Jag har svårt för andra människor”, än om jag väljer ”har aldrig stämt”. Fan. Men det är som jag skrev i Det är Spökdjuret ; ”I`m turning myself in”. Det får bli som det blir och jag får skapa ett förhållningssätt till skiten oavsett vad det är.

Hon har läst min bok. Och i den har jag varit ärlig. Hade kunnat vara ännu mer djupgående om jag lagt mer tid på den. Men jag vara ju tvungen att hinna massa annat också sa Spökdjuret. Jag ville inte tröttna hela tiden heller, även om jag gjorde det som fan. Nu måste jag kompensera för allt det jag inte skrev i den när jag outar mig för psykologen. Och då blir jag så stressad. Men det är ju på liv o död det här. Hon måste ju få veta allt så att hon verkligen FÖRSTÅR att jag det är något som inte är som det borde.

Nej nu känner jag att jag nästan blir lite gråtmild. Nu ska jag beta av nåt annat på Att Göra listan.

Skriva ett inlägg – Check.

/Kit