Igår var jag utbränd när jag lade mig. Jag vill för fan ha ett genomtänkt minutschema varje dag. Där allt är harmoniskt inplanerat och där uträkningen av energiåtgång är exakt och genomtänkt. Så att jag INTE är utbränd när jag lägger mig.

När jag är extra sliten och trött i hjärnan drabbas jag av märkliga fenomen när jag lagt mig och om jag vaknar nattetid. Det är en såndär grej man inte kan nämna för vem som helst för då kan ”vem som helst” tro att man är riktigt sjuk i huvudet. Jag å min sida anser ju tvärtom att jag är friskare än de flesta andra. FÖR frisk så att min hjärna jobbar extra bra liksom. Hur fan det nu kan kallas funktionsnedsättning och inte funktionsUPPsättning är jävligt märkligt.

När jag verkligen behöver få somna så blir jag störd av att höra röster inuti huvudet. Det är inga röster jag känner igen och de pratar inte med mig utan det är helt random snack. Lösa ord eller meningar och konstateranden. Är det inte röster som ser till att väcka mig just när jag ska somna så är det som om nån trycker på en on/off-knapp. När det händer är det som om hela mitt väsen stängs av för att nästa sekund sättas igång. Inte som att somna till och vakna lika kvickt – nej det är mer som att snubbla in i en sekund av medvetslöshet. I kombination med att nån del av kroppen rycker till. Och på natten när jag vaknar till – då jävlar händer det saker! När jag slår upp ögonen kan jag ha ett stort jävla trasselnystan hängande ner från taket rakt framför ansiktet. Och det ändrar form eller är fullt av kryp som man bara ser siluetter av! Häromnatten vaknade jag med ansiktet inåt soffryggen. Och självklart hade väl ett nystan tråcklat sig in där och satt som en jävla puppa på soffkudden så att jag flög bakåt av rädsla! Samtidigt har jag ändå en vetskap nånstans även där och då att det inte finns där på riktigt. Men man tar ju inga risker!

Något som är mer behagligt, oftast iaf, är skumfolket som struttar omkring i rummet lite hur de känner för. När jag vaknar och ser nån av dem känns det mer ”Hejhej, häng du här…det är lugnt” De minglar bara omkring och vill inte mig nåt. Men EN sen kväll skulle en riktigt elak jävel skrämma mig så jag nästan glömde att varelsen inte fanns! Min sambo låg bakom mig och jag skulle just somna när jag av nån anledning slog upp ögonen. Och då JÄVLAR! Vid sidan av sängen riktigt dyker ett rödögt svart monster gjort av plast mot mig. Jag drog in andan samtidigt som jag skrek så rädd blev jag! Sambon knuffades iväg bakom mig som om han inte vägde ett gram av mitt ryggande! Helvete vad skrämd jag blev.

Hursom, jag är hyfsat van vid mina märkliga upplevelser och begriper väl att det är min arma hjärna som säger ifrån för att jag hållt igång för mycket. Ändå är man ju nyfiken på vad detta är..? Och så plötsligt hittade jag begreppen ”Hypnagog hallucination” och ”Hypnopomp hallucination”! Fan i min lilla låda – detta är per exaktus vad jag menar!!! Jävligt rimligt är det också att ha dessa grejer för sig när man överlag har en superhjältehjärna : ) Check!

Jaha, och så var det mordet… Det skedde i min hall under sen eftermiddag igår. Jag skulle vara hygglig och dammsuga och var just på väg att sätta kontakten i väggen när ett odjur – värre än det jag hade nattetid – uppenbarar sig på golvet! Han ser mig lika snabbt som jag ser honom, vänder och kutar tillbaka! ”Din satans jävel!” skriker jag och känner ren panik. Han gör sig oåtkomlig bakom ett skoskåp som jag givetvis skruvat fast i väggen så att jag inte kan slita bort det för att få tag i det as jag just upptäckt! Jag står som fastfrusen och kommer helt av mig i denna chock. Jag vågar inte ta tag i kontakten igen om odjuret ska få för sig att attackera min hand. Han sitter säkert där i närheten och smider en plan på hur ska komma åt eller undan mig. Det allra värsta är vetskapen om att han kanske kan dyka upp vart fan som helst i mitt hem om jag inte ser till att få slut på honom jävligt omgående. Jag kommer inte kunna stå där hur länge som helst och vakta. Jag byter taktik och låtsas skita i honom. ”Men sitt du där din jävla nolla! Jag skiter i dig. Jag gör mitt här serdu!” säger jag. Jag förflyttar mig ett par meter så att han inte borde se mig där han troligen är. Och se på fan! Vem kommer inte ut och tror att det är fritt fram för att korsa mitt hallgolv som om han ägde stället?! Jo, Odjuret naturligtvis!  Jag ser vilket guldläge jag har och hur chanslös han är, mohahaha!

Två smällar senare ligger han död på golvet. Mosad av sambons foppatoffel! Jag riktigt känner hur adrenalinet forsar i  mig! Det tog mig nog inte mer än en halv sekund från att jag fick syn på honom tills jag greppat mitt vapen, laddat och så smällt till! Han fick en smäll till så att jag kunde känna mig helt säker på att ha lyckats. Helt slut var jag efteråt! Både mentalt och på all övrig energi också! Jag lämnade toffeln med kvarlevorna under på golvet. Kände att det var nog. Detta oförutsedda avbrott berättigade mig till en lång vila med must och pepparkakor i soffan.

Jag var ju bara hygglig och skulle dammsuga liksom. Men så blir jag fullkomligen traumatiserad av denna ohyggliga varelse. Jag tar LÄTT en helnatt av röster, nystan, skumfolk och till och med svarta plastmonster med röda ögon än att träffar EN enda spindel.

LÄTT.

 

//Kit