Bara läs och uttala ordet…Säg det som Ernst-Hugos Postbankenutrop; Hämndtjänst…Hämndtjänst…å-hoj – HÄMNDTJÄNST! Hämndtjänst?!
Jag står oftast själv för de mest fantastiska uttryck och idéer, men det här med Hämndtjänst – det är en Medsyster upphovskvinna till. (Tack Gunnel!) Varför finns ingen jävla Hämndtjänst?! Lite såsom Hjälplinjen jag skrev om för ett tag sen. (Den där jag löser vartenda problem hur lätt som helst!) Jag och måååånga med mig vill gärna kunna vända sig nånstans och ge karma lite draghjälp här o var! Jag kan inte bara sitta och vänta på att massa idioter ska ”få tillbaka nån gång i livet”!
Hämnd och hat är inget man diskuterar med vem som helst. Man får i princip inte göra och känna på det viset. Men jag känner hat – så in i helvete! Jag släpper aldrig oförrätter. Jag blir arg bara av att höra någon uttrycka ”det önskar jag inte ens min värsta fiende!” SAY WHAT?! Det är väl helt givet att man gör – och mer därtill! Jag fattar väl att det där sägs för att beskriva att något är riktigt riktigt illa. Typ ännu mer illa än man tycker om sin värsta fiende och ”nånting man bara säger”! Fuck ”nånting man bara säger”! Säger jag. Och skulle jag fråga någon om säger sådär så skulle det låta såhär;
”-Det önskar jag inte ens min värsta fiende!”
”-Ok, på riktigt; hade du inte tyckt det var rätt åt din värsta fiende?”
”-Nej, nej…det hade jag väl inte tyckt…Man kan ju inte önska andra illa! Nej, Kit så kan man inte tänka.”
Japp – de tycker att ”fienden” kan lalla runt utan att drabbas av elände!!! Jisses alltså…De kanske ska ta och stryka ett streck över allt och ta en fika ihop också?!!! TVI!
Jag tycker inte bara illa om någon/något lite tillfälligt och övergående inte. Häromveckan råkade jag säga till en NT (förkortning av Neurotypiska) att ”hen står på min dödslista”. Alltså inte den jag pratade med (för då hade jag inte pratat med den), utan någon som kom på tal. Det och mycket annat gnagde i mig resten av den dagen. Så fort man släpper lite på kontrollen så skenar tåget iväg. Och jag säger/gör i mitt tycke extremt för tillfället passande grejer! Det mesta är så bra att andra inte ens hinner uppfatta poängerna, jag får liksom ursäkta dem stup i ett inom mig. Sådan typ av hunsning bidrar definitivt till att den allmänna hatkänslan etableras djupare.
”Du kanske sa nånting som ingen alls förstod och som du ångrade men som du ändå sa. Du kanske gick ett steg för långt så att de inte såg att det var bra.” (Fröken Svår, Lars Winnerbäck)
Ja, jag har en sorts dödslista inom mig. Dödslista…Dödslista…å hoj – DÖDSLISTA! Dödslista?! Jag hatar att medge det men jag skulle kunna beskriva den som ett uttryck för att man tycker riktigt riktigt illa om någon/något. Sådär på NT-vis. Fast jag menar det liksom ändå…typ. Om nån har kvalat in på dödslistan så är den totalt out of the question. Utdömd för all framtid. Jag kommer alltid att känna djup avsky när hen på ett eller annat sätt dyker upp i mitt minne. JA, jag vill hen ILLA. NEJ, jag kostar inte på mig ett fängelsestraff för mord.
Jag är övertygad om att det är mitt laserminne som ligger till grund för min statiska känsla. För mig så dyker ingen upp i t ex ett samtal utan att uppväcka någon form av minne. Jag kan känna igen en person som jobbade på dagiset där jag gick fast på en annan avdelning. På en halv sekund har min hjärna googlat fram ”det där är ju x”. Sen googlas det vidare ”runtom” tiden och platsen för x. ”Dagis”…OK. På dagis mådde jag dåligt. ”Doft”…OK. Jag erinrar mig hur det doften jag minns från dagis. ”träsoffa med blått grovt tyg”…OK. Jag minns att jag satt i soffan och var ledsen. ”Torkskåp”…OK. Det stod två torkskåp vid toaletterna i rummet bredvid soffan. ”Gula tandborstmuggar av plast med röda tandborstar”…OK. ”Rött plastband med mitt namn i utstansade vita bokstäver”. Ett sånt satt på muggen. Såna satt på min hylla i kapprummet också. Och ovanför de långsmala facken där plastmadrasserna med gult stretchöverdrag stod inkilade. ”Ängslan”…OK. Jag förnimmer den förtvivlan och oro jag hade under den obligatoriska Vilan. Etc.
Bara att se en i princip betydelselös person från när jag var fem år tvingar alltså in mig i obehagskänslor. Inte bara obehag – jag känner och återupplever allt i rasande fart även om det gått 38 år! Med random utspottade detaljer sprayade lite överallt. Vänligen samtliga NT; – greppa att det här med Dödslista blir jävligt logiskt om man i princip aldrig går säker. Föreställ sig det stress och ångestpåslag som dundrar in som ett jävla GODSTÅG när någon eller något väcker traumaminnen! Såna hjärngoogleträffar önskar man ju liksom bara sin värsta fiende!
Häromdagen lyssnade jag på en rättegång på Youtube. Den åtalade var plågsamt logisk – så till den grad att man förstod att det snurrat till sig ordentligt. Men ändå…OM man verkligen upplever att precis alla myndighetspersoner sitter och spelar ett sk Dödsspel – på arbetstid – och har just dig som target – då har man väl rätt att reagera?! Bli jävligt arg och kanske hota med att yxa sönder deras datorer! Typ;
-”Men de kände sig ju rädda för dig.”
-”Ja men det behöver de inte vara!”
-”Kan du förstå att de kände sig hotade och rädda?
-” JAMEN SLUTA SPELA DÅ! Så behöver de inte va rädda! Det är jag som är rädd och traumatiserad för vad ni håller på med!”
Alltså, en trasslig bakgrund och säkerligen bristande stöttning får en att utveckla tankar och uppfattningar som andra inte finner logiska. Mina dödslistor och positiva inställning till exempelvis ett upprättande utav en Hämndtjänst är sprungna ur känslomässig överbelastning! –Klargjort och belyst! Samt
– Hut!
//Kit
