Exaktus. Här lindas inget in eller hålls med om när jag inte håller med. Jag håller sällan med den stora massan. Särskilt inte den massan som är extra måna om att befinna sig i rätt massa. Jag har gjort mina tappra försök – det har jag definitivt. Jag har säkert skrivit det nånstans förr; ”if you cant beat them join them”. Och visst har det på sätt o vis inkluderat mig…- ”På fiffigt skumrasksätt” som Sverker Olofsson skulle ha kunnat sagt. Jag samlar verkligen på smarta saker som en del andra människor trots allt kan uttrycka ibland! ”För int ska de väl vara på de vise?!” som han också brukade säga strax innan han avslutade med att dumpa sina ”ärenden” i sitt gröna kompostkärl. Japp för dumheter och trams hör bara hemma där!
Jag har haft en riktigt jävlig vecka. Jag har haft sömnbrist och tvingats deala med min sons skola. Inte med skolbyggnaden – även om jag har flera nedlåtande/uppriktiga sanningar att säga om den med (typ dämpa lysrören, lägg ner allt störigt krimskrams på väggarna etc) – nej med de anställda. Jag har definitivt uttryckt förr, fast kanske via andra forum, hur jag redan ser på gruppen ”Lärare”. Tvi fan alltså. Absolut, jag har mött ett fåtal undantag men de allra flesta har nånslags obligatorisk dryg översittarattityd. Och de är definitivt att betrakta som en typisk ”massa”. Jag tänker att de allra allra flesta som väljer att bli lärare måste ha trivts jävligt bra under sin egna skolgång. De har knappast känt på utanförskap, mobbing, koncentrationssvårigheter eller känt sig utpekade som ”sämre” av sina egna lärare. Det skulle isåfall vara just de få bra och ödmjuka exemplar som jag trots allt mött på under min egen och mina barns skolgång. Hashtag ”beentheretoo” på dem typ!
Min sons klass är en stor plump i protokollet. Man har lyckats sätta samman en toxisk blandning av ungar som tillåts styra de vuxna. Av o till kan dessa lärare medge att de är bakbundna utifrån att ungar nuförtiden skyddas av nåt jävla PK resonemang som går ut på att ”motivera eleven” framför att ”tvinga”. Noway att nån lärare hade kunnat tvinga mig till nåt heller på min tid men reglerna var för fan regler och inte några flexibla tafatta rekommendationer. Höll man inte käft eller störde så fick man lämna klassrummet liksom! Fick man inte ha med sig godis eller röka på skolan så var det inte förhandlingsbart! Jävligt tydligt. Alla, oavsett intelligensnivå begrep att ta in regler, orsak och verkan. Och föräldrar blandades extremt sällan in. Well, jag medger att jag skolkade fast man inte fick men det var ju rakt av för att jag inte orkade vara där. Fyfan säger jag bara vilka toppbetyg jag kunde haft om man fått rätt förutsättningar!
Sanningarna då…Fjanten Gessle lallar om sina känslor som kommer på en å samma gång. Och den stora massan sjunger såklart med! ALLA gillar ju Gessle! ALLA ska gilla honom. Men inte jag förstås! Häromveckan gapskrattade jag dock åt min egna idé att han skulle sjungit Ultima Thules ”Fädernesland”! Då hade den stora massan tyckt den var jättebra och han själv skulle ha tryckt och in ett å annat tjalallalalla emellanåt.
Jag vill att man säger vad man menar och menar det man säger. Att man är uppriktig och vågar berätta när ”Kejsaren inte har några kläder” och sånt. När jag så nu haft/har en omfattande beef med skolan så har det bubblat av sanningar inom mig. Sanningar som jag helt ärligt inte vet om lärare/ledning mfl faktiskt är döva och blinda för?!
Såhär va; klarar vissa lärare och vikarier inte av att fullfölja sina lektioner pga att eleverna är oregerliga – är det då inte tydligt att oordningen i denna klass är nåt utöver det vanliga – att något måste vara fel?! MEN – den sanningen leder ju dock vidare till nästa; att något måste göras. Och då blir det ju inte alls sådär gemytlig stämning som man vill hävda att det är på denna skola! Jag har prövats hårt när det kommer till att hålla tillbaka impulsen att på primitivt skumrasksätt storma skolans expedition och knöla ner allt jag får fatt i, i ett medhavt grönt sopkärl. Eller att som Morsan i filmen ”Tzatziki, Morsan och Polisen” kliva in på rektorns kontor och med en enda handrörelse svepa undan allt på skrivbordet. Allt det där som är så mycket viktigare och trevligare än att behöva deala med sanningar om en usel verksamhet! Jag pratar viktiga saker som att vid kränkande särbehandling enligt rutin upprätta en anmälan till huvudmannen. En sån hade det ens inte blivit tal om ifall inte Kit Woman vänligen talat om att hon rekat runt kring skolans skyldigheter.
Det är många lärare som fått sanningar och obekväma frågeställningar från mig genom åren…Jag kan lite som Ernst Kirchsteiger luta mig tillbaka och riktigt mysa när jag tänker på svunna tiders bravader… Tänk när jag som elvaåring talade om för en riktigt idiotisk lärarkandidat att hon nog skulle välja att bli något annat än lärare. Eller när jag förklarade för en naiv gymnasielärare att ca hälften av klassen såklart fuskat på en sk ”fältuppgift” – eftersom hon aldrig hade kunnat tänka sig det om sina fina och duktiga elever. Men naturligtvis fortsatte hon och hennes kollegor att utdela fuskvänliga ”läxor” – för så hade de alltid gjort.
Och så kommer jag ofelbart att tänka på när mitt äldsta barn gick i mellanstadiet på en skola där vuxna ”aldrig hörde eller såg”. Jag hade ett möte där jag lyfte olika saker som jag förstod förekom på skolan. Och hur märkligt det var att mitt barn kunde komma och gå lite hur som helst utan att någon hörde, såg eller verkade bry sig heller för den delen. Lärarna satt där ovetandes om typ allt och upprepade att ”det är inget jag märkt, hört, sett” – såpass att jag inte kunde hålla igen. Jag vände mig till rektorn och frågade hur det funkade med rekrytering av personal på den här skolan…Var det nånslags krav på syn och hörselnedsättning för att få anställning där eller vad var det frågan om?!
Så får man inte fråga för det tangerar till oönskad egenreflektion hos motparten. Deras förnekelse blir liksom rent löjlig när man får en så uppriktig fråga. Sanningsenliga frågor är mycket svårbesvarade hur förtydligade de än är.
För ett par år sen gav jag mig in i en kurs anordnad av ”Funktionsrätt”. Döm om min förvåning när det snart visar sig att man inte utformat kursen efter målgrupp dvs funktionsnedsatta! Jag tror jag smäller av!Nejdå – här skulle alla oavsett typ av funktionsnedsättning in i samma mall! Och ärligt talat; det är lite ”sådär” att blandas samman med människor som har intellektuell nedsättning när man själv inte har det.
De inhyrda kursledarna – två fantastiska människor – hade inga problem att begripa detta inkompatibla upplägg eller bekymmer på vägen. Ibland var vissa deltagare i så dåligt skick att det framstod som rent cyniskt av Funktionsrätt att ens låta dem delta. (En sanning som jag kom att lyfta ett tag därefter) För några avhoppare ville de ju inte ha förstås – då sinar ju bidragskassan. Vissa deltagare förstod öht inte diskussioner pga låg begåvning eller förvirring av psykiatrisk karaktär. Andra hade mått så dåligt att de inte orkat lägga tid på uppgifterna som skulle göras mellan kurstillfällena. Allt skedde online via ”Teams” och där skulle alltså Kit Woman investera tid och energi i låååångt utdragna sessioner. Varpå hon tydliggjorde sanning; Jag kan inte sitta o bli så uttråkad och stressad att jag tappar fokus totalt. Jag kan inte tvingas lyssna/vänta på andras depressivitet eller rena trögtänkthet. Hit med uppgifterna och låt mig diskutera med kursledarna om så behövs! De sk ”diskussionerna i mindre rum” med 3-4 deltagare blev så awkward att jag inte stod ut.
Följaktligen meddelar jag Funktionsrätt att jag behöver anpassa mitt deltagande om jag ska fortsätta denna kurs. Dvs hoppa över det irrelevanta för både mig och för kursens egentliga syfte. Detta mötte inga som helst problem från kursledarna som förstod rakt av. Men gjorde Funktionsrätt det?! I helvete heller. Och Kit Woman fick åter formulera sanningar och ifrågasätta. ÄR det ”Funktionsrätt”, med huvuduppgift att se till funktionsnedsattas behov/rättigheter, som jag hamnat hos? Eller har jag missuppfattat allt och råkat anmäla mig nån helt annanstans där man i vanlig samhällsanda inte förstår ett skit om Npf?
Kontakten på Funktionsrätt som till att börja med borde känna till att gruppaktiviteter inte passar alla, malde på att ”det är bra att lära sig att lyssna på andra, sitta still och vänta på sin tur. Detta kunde ju också vara väldigt bra med tanke på arbetsliv etc. – Om de gav mig anpassningar så kanske andra skulle börja undra och känna att jag inte tyckte om dem”.
Mina argument som var helt adekvata i sitt sammanhang fann ingen förståelse. Jag blev tvungen att förklara vad mina sk svårigheter handlar om, hur de hade behövt formulera sin kursinfo, samt flertalet gånger understryka att jag inte har något intellektuellt problem. Det sistnämnda då människan hackade samma bullshit om och om igen som en jävla repig LP-skiva. Jag fattar första gången du säger det du säger! Även jag tvingades upprepa mina obekväma frågor och synpunkter varpå jag avslutningsvis tänkte högt; ”jag vet att jag inte är lågbegåvad men jag börjar undra över IQ-snittet hos er på Funktionsrätt?! Det verkar ju vara väldigt svårt för er att 1. Tillämpa det ni ska verka för. 2. Begripa vad jag säger!”
Dravlet om att anpassas till arbetsmarknaden och att princip ”bli som folk”! Skjut mig! Deltagarna i rullstol kanske skulle bli lite bättre på att gå då också eller? Att personer med npf ofta får det svårt i arbetslivet är pga hur arbetet är utformat, villkor, tider etc – inte för att man har beteendeproblem. Och vänligen begrunda att jag är över 40 år – inte 18 och ”på väg mot arbetslivet”. Been there and fucking done that!
Jag avrundar med att citera Magnus Uggla (fantastisk person) : ”Allt som ni gör kan jag göra bättre”. Det är en sanning jag ofta landar i när det kommer till vettlösa halvfigurer som jag tvingas underkasta mig i olika sammanhang. Men – ej att förglömma; jag är jävligt noga med att påtala min förnöjsamhet när folk motsvarar mina förväntningar! Rätt ska vara rätt.
Vidare vidhåller jag att jag är en mycket godhjärtad, genuin och trevlig människa. Iallafall sålänge folk vet…
Hut! // Kit
