Jag klarar inte av dem. Hårstråna. De är direkt organiserade och utsända utav Djävulen själv. Det är min fasta övertygelse.
I vanlig ordning så förstår jag ju mig sällan på folk så att folk inte heller har samma syn på hårstrån som jag borde ju vara föga förvånande. Det är märkligt det där…Hur jag varenda gång jag blir oproportionerligt störd och upprörd av saker direkt undrar hur alla andra bara kan låta desamma gå dem förbi…Jag borde ju snabbt som fan hinna tänka att ”visstja, återigen är det bara jag och min laserhjärna som upplever saker i större omfång än de Vanliga!”. Det är sjukt retfullt att det ska hinna gå flera sekunder innan jag landar i den insikten. Sekunder som bränner sönder hjärnan. Precis så är det. Utifrån kommande störigheter använder laser mot min hjärna som själv använder en helt annan laser att söka rätt på minsta felaktighet. – Och nej, det går inte jämnt ut!
Detta med hårstrån har fanimej gått i arv! Jag vet inte hur många gånger min egen anmoder förfasades utav alla de hårstrån som jag och annat efterlämnade i vårt hem. I ungdomens oglada dar var inte laserhjärnan riktigt så slipad som den är idag – gud bevars – men så hade jag å andra sidan jävligt fullt upp med att parera allt annat! Att dåförtiden förskonas hårstråförbannelsen var väl en ren bonus antar jag. Det var jag verkligen värd!
Hårstrån är hyfsat osynliga men jag ser dem DIREKT! Jag har en exklusiv radar inom min egna aura som via både syn och känsel larmar så snart hårstrån finns där. Och det finns ingen som helst fördröjning på avlägsnandet! Och finns det ett finns det fler – det vet jag såhärdags. Jag genomsöker hela min uppenbarelse på nolltid och plockar bort alla som går att hitta. – Och det är i det läget som det återigen uppstår en milsvid klyfta mellan mig och de Vanliga! Om någon skulle tro att Kit Woman är en sån som på idiotmanér låter avplockade hårstrån falla till golvet så är det en extra breddning av klyftan! Alltså – på riktigt – folk gör sånt!!! Släpper stråna där de står och går! Som om de inte skapar en ny och en faktiskt ännu värre dödsfälla! Ja, jag säger ”dödsfälla”! För är det något som stressar livet ur mig så är det vetskapen om att golvet kryllar av elaka hårstrån. Lägg till en hånskinande sol som genom sina skarpa strålar genom oputsade fönster sprider ljus över golvet och psykbrytet är i full gång!
Hårstrån på golv fastnar på strumpor, följer med ner i skor, hamnar under stolsben, och bildar med tiden traditionella dammtussar. Dammtussar å andra sidan tycker folk är ”ostädat”. Jag har mycket hellre rejäla dammdrivor än ett golv fullt av ”osynliga” hårstrån! De är nämligen inte osynliga för mig! Jag har ännu en radar speciellt inställd på hårstrån även runtom mig. När jag är extra skör så tycker jag till och med att jag känner dem fästa under strumporna och jag går liksom mer försiktigt och försöker att få så lite kontakt med golvet som möjligt. Då hade man ju kunnat tro att det skulle kännas bättre eftersom man därmed får färre hårstrån på sig. Men nej, då varvar hjärnan upp runt tanken att ”om man vidtagit försiktighetsåtgärd och likväl får en viss, förvisso mindre, mängd hårstrån på strumporna – hur jävligt är det inte på golvet då egentligen?!” Och jag vill typ beordra samtliga i hushållet att gå så lite som möjligt! ”Välj era jävla rutter och steg och gå gärna i samma osynliga fotspår tillbaka”! Jag känner alla hårstrån åt dem. Jag får aktivt undvika att se deras fötter underifrån. (Ja, de lägena uppstår så jävla mycket oftare än vad man tror.)
När strumpor hamnar i tvättkorgen är det ICKE utan att först ha plockats och rollats. Och glöm att jag köper strumpor hur som helst! Nej, jag vet precis vilka som efter en enda tvätt förvandlas till noppiga och statiska dvs jävligt gärna drar hårstrån till sig! VARFÖR fortsätter folk att köpa såna så att de fortsätter säljas?!!
Och varför tänkte jag inte till innan jag impulsköpte en hundvalp av tveksam art?! Hade jag vetat vad jag vet idag om hårstrån från hund så hade jag inte ens tyckt att hon var söt. Jag hade snarare tänkt att ”åh vad skönt att jag slipper alla de hårstrån som den där byrackan skulle ha inneburit!”. Men såhär snart 5 år sedan valpen köptes så tänker jag att samtlig dos ond karma jag samlat på mig är avbetalad via enbart hundhår! Denna äkta byracka har 4-5 cm långa halvsträva hårstrån som inte bara fäster utan kilar sig fast precis överallt! Soffan som köptes samma år som byrackan är totalt förstörd och saknar numera divan. Jag slet nämligen loss både rygg och sittdyna i ett enda svep och kastade ut både den och tillhörande fotpall. Så nu gapar en plats tom. Där får byrackan hållas. Och jävlar vad jag retar mig på hur hon jämt ska försöka trotsa genom att ändå lägga sig på de andra obehöriga platserna! Just nu säljer jag massa grejer på Tradera för att snarast köpa en ny soffa. Den kommer hon aldrig att få beträda!
Katthår är ingenting jämfört med hundhår! De går att få bort med roller eller liknande hjälpmedel! Jag köpte den där jävla superrollern i vit plast som alltid ska dyka upp i facebookflödet och som skulle vara så bra på allt hår! My ass, att den bet på dessa hundhår! Givetvis kommenterade jag i deras fjäskflöde av kommentarer att jag inte alls tyckte den var bra! Sedan sålde jag den vidare – helt sanningsenligt såklart. ”Den fungerar INTE på hundhår av idiotkaraktär!”.
När jag var hos frisören senast så påtalade jag min avsky för hårstrån och en stund senare inflikade hon ”jag förstår vad du menar” eftersom även hon såg mina satans supertunna strån hamna överallt! Det kan inte vara annat än en förbannelse! Jag har tunt värdelöst hår eller som frisörer säger ”många och fina strån” så hur jag trots detta ständiga hårande ändå har hår på huvudet är minst sagt märkligt! Bara under denna skrivsession har jag fått plocka sex olika strån från min tröja och tangentbord. Hälften mina egna. Och nu har jag börjat tänka på hur den grå mattan under mig sannolikt är impregnerad av hår så att jag inte bör sitta med fötterna mot den!
All denna stress! Jag orkar inte.
//Kit
