Allt har ett samband. Det vet väl jag det. Jag vet så mycket, så många detaljer om massor av saker. Alla dessa saker poppar upp titt som tätt, ibland i exakt tajmat – så att jag framstår som en kvick, snabbtänkt och analytisk människa. Men än oftare otajmat och blir liksom ett slöseri av uppmärksamhetsutrymme, ibland utåt men lika ofta inåt. Jag borde egentligen strunta mer i omgivningen och köra mest på ”utåt”, men så har man ju i alla år, lika uppmärksamt, förstått att ”så gör man väl inte” är den kutym man bör rätta sig efter.
Idag återgick jag i arbete efter en veckas ledighet. Jag välkomnar rutiner men inte förändringar. Alltså innebar övergången till denna vecka en oundviklig förändring. Nu har jag faktiskt valt detta varannan-vecka-ledigt-upplägget själv och helt klart är det så jag vill ha det. Men ändå. Äntligen arbetar jag halvtid dessutom så hur svårt ska det vara att strukturera 4 timmar?! Detta att ta paus…Jag måste bli bättre på det! Annars kör jag i 4 timmar, tycker det är ett jädra flow och att det är lika bra att löpa linan ut! För att i det ögonblick jag stänger ner datorn inse att jag är orimligt hungrig! Samtidigt är ju tanken att jag ska gå till bussen. Men jag kommer ju knappast överleva hela vägen hem om jag inte äter NU!
När jag är på hemmaplan dröjer det inte länge förrän jag måste vila/sova. Utan att jag egentligen fattar vad som gjort mig så trött! Förmodligen den höga energiåtgången som jag nånstans trots min vetskap om hur nedsatt jag är, tar för givet ska vara standard! Jag är nog mer illa däran än jag själv förstår tror jag. Mer o mer börjar jag fatta genialiteten med att ha hjälpmedel! Eller att t ex alltid se till att man har nödproviant i väskan. Alla såna där back up lösningar som jag alltid haft stenkoll på när det gäller t ex mina barn, de börjar pocka på min uppmärksamhet mer o mer!
Innan jag skulle slå mig till ro efter hemkomst idag så ringer min telefon. Jag hatar när det ringer! Har alltid ljudlöst för att iaf dämpa störigheten något. Det är min pappa som säger att nån kvinna ringt o sökt mig på hans nummer idag. Jag blir direkt mycket irriterad och känner mig snudd på hotad. Han frågar om jag vill ha numret. Innan jag hunnit ta fram nåt att skriva skiten på så börjar han rabbla siffror. Jag blir så jävla arg för att han inte fattar att jag inte bara kan memorera siffrorna och inte har nåt att skriva på! Jag måste byta till högtalare o ta upp anteckningar på telefonen. när jag skrivit numret trycker jag på det för att kopiera det så att jag bara kan klistra in det i hitta.se-appen. Men det går inte! Nä istället dubblerar sig numret så det blir dubbelt så långt. Där o då skulle jag kunna dänga telefonen i bordet och skrika rakt ut. Jag blir så jävla förbannad och vill att alla bara drar åt helvete! När jag väl fått in numret rätt så går det till nåt skitföretag i Ålem som säljer fiber! Vad fan är det frågan om?! Här lyckas ett telefonsamtal som jag inte ens mottagit få mig att tappa balansen totalt bara under denna korta process! För mig är detta ett typiskt exempel på nåt litet under dagen som gör att ilskeenergin går i topp! Dessa små jävla störigheter i rad…det som började med att min pappa plötsligt ringer. Helt krasst känner jag; Sluta plåga mig era jävlar! medan normala människor kanske till o med hade fnissat till a´la ”men oj så dumt det blev” när de där förbannade siffrorna fördubblades. Normala människor hade säkert inte ens haft ljudlöst.
Då jag ska vila så lyder jag inte. Nej, jag börja gå igenom mobilen istället. Kollar, skriver, svarar etc. Fast jag är för trött. När jag lagt bort telefonen och slappnar av så går det ett par minuter innan jag får hjärnhicka. Hjärnhicka är när jag slappnar av mot sömn men hjärnan kastar fram nåt skit. Meningslösa bilder, ljud, röster. Gärna helt okänt innehåll så att hjärnan automatiskt börjar försöka framkalla det igen för att försöka förstå det. Idag såg jag ett par tunna jeans med blodig gren. Men då var hjärnan snabb och kopplade det till ett inlägg på fb jag läst tidigare idag som nån mamma skrivit ang sin unga dotters mensproblem. Ett ypperligt exempel på att alla intryck, hur oviktiga de än kan vara etsas fast nånstans i min hjärna. Tro fan att man inte orkar med omvärlden och dess stimulans! Jag blir så trött! Det är ju totalt skrämmande egentligen! Hur mycket trams måste inte finnas inkapslat i mitt stackars huvud utöver allt som jag faktiskt lagt medveten energi på idag?
Jag gav upp vilan efter flera hickanfall. Skulle dessutom gå o möta upp nån människa som skulle köpa ett leksakssvärd av min son , ute på parkeringen. Så där gick Kit Woman genom kvarteret i slafsig klänning, påsar under ögonen med ett lasersvärd i näven! Hade jag bortsett från ”sådär gör man väl inte” så hade jag följt mina impulser att leva ut fantasin som plötsligt stormade mitt huvud… Gått in i rollen som livsfarlig psykotisk ninja, kryssat mig fram genom terrängen och skrikit osammanhängande hotelser! Men jag får nöja mig med den inre föreställningen och göra det jag gör så bra: låtsas som ingenting. Spela fullkomligt normal och vid mötet göra upp sonens svärdaffär på ett vuxet och korrekt sätt! Eftersom sådant kostar energi, jajemen – det också, så får jag släppa ut lite av trycket just innan köparen anländer. Jag nyttjar en stor informationstavla för mitt utlopp. Låtsas läsa på den fast jag egentligen fräser och gör fula miner rakt ut i luften.
Sen är jag redo för svärdaffär.
//Kit
