I måndags morse klockan 8:15 skulle Kit Woman infinna sig på Magnetröntgen! Eftersom jag har gravt nedsatt tålamod för att skrapa bil och sen dessutom hitta parkering där det finns väldigt få, så tog jag bussen. Kalmar Landsting är ju vänliga nog att skicka med bussbiljetter och såna gratistillfällen missar jag inte gärna heller! Hade planerat påstigning 7:40 men då jag närmade mig hållplatsen så såg jag väl en bussjävel stanna till. Precis innan den tänkte lämna så bankade en flåsande kärring på dörrarna och blev insläppt. Kändes förvirrande eftersom bussen går var tionde minut och klockan var ju förbi 7:30..?
Kände mig tvungen att ta reda på hur detta hängde ihop och fick nåt svamlande svar som inte alls stämde ihop med busstabellen jag studerade kvällen innan. Och denna bussen tänkte inte gå hela vägen till sjukhuset utan jag skulle få byta till en annan med samma nummer på stationen. Fel på fel i en autistvärld som min. Men som vanligt får man ju spela Vanlig och hålla inne med sin frustration.
Nej, det är inte bara att ”låta passera” eftersom det egentligen inte är nån stor sak. Alla FEL oavsett proportion stör mig och orsakar mer eller mindre kaoskänsla. Hela processen gås igenom i hjärnan och jag måste göra mig bilder av Projekt ”Gå på buss, åka buss, gå av buss, byta buss, gå på buss IGEN, gå av buss igen” Och så kommer en liten krypande och egentligen ofarlig oro för tillbakavägen! Jag vill att allt bara ska vara exakt och klaffa 100%. Då är det trevligt.

På två minuter var jag så uppe på Röntgen och slängde fram den förifyllda blanketten de skickat med i kallelsen. En vänlig sköterska kom o ropade upp mig och jag följde med. Hon visade mig till ett avlångt rum med provrumsbås utan speglar (poäng!) På vägen dit hafsade hon ihop ett par blå plasttossor och en ljusblå rock i strl XXL. Jag tänkte först att det var faan att hon valde en så stor storlek. Men sen såg jag att det stod XXL på alla hyllorna så troligen var det onesize fits all som gällde. Gjorde snabbt ett kryss över känsla ”Bli jävligt kränkt och fundera på bantningskur” i skallen.

Här gick det sedan på räls (poäng igen!) och jag blev hämtad in till Huvudrummet bokstavligt talat i mitt fall! Nåt som jag ändock upprördes av var att man på vägen mellan ombyte och Huvudrum tvingas passera ett av väntrummen! Vad fan är det?! Gå där förbi i en särk som ett psykfall! Och för mig ligger det ju närmst till hands att istället för att smyga och försöka göra sig osynlig hellre göra tvärtom! Kanske en framföra en spontan modevisning där jag sträcker på mig, går överdrivet saxat med benen, håller huvudet högt, håller ut särken och pekar nonchalant på knäppningen som snygg detalj. Framme vid ”publiken” ser jag till att skjuta fram en fot för att visa på de excellenta plasttossorna! Kolla designen! Kolla passformen! Fuck High-heels!
Japp, även detta scenario spelas upp inom mig de få sekunderna de tar att passera gången emellan rummen. Tro fan att min hjärna är sliten!
En parantes i detta är ju också att jag är sorgset medveten om att det är just OM jag gjorde mitt, i min värld fantastiskt roliga och träffsäkra framträdande, så skulle INGEN skratta. De skulle inte förstå eller hänga med på vad jag försöker illustrera i detta fåniga sammanhang utan istället tycka att jag verkligen ÄR ett psykfall. Nån som är på tillfälligt besök under permission från huset mittemot den somatiska sjukhuset.

Jag känner  mig hemma i röntgenrummet. Där var jag för drygt 1,5 år sedan med min då förbannade kotförskjutning som höll på att ta mitt förstånd ifrån mig. I huvudet ser jag sekvensen hur jag stod där och inte visste hur i hela friden jag skulle kunna ta mig upp och lägga mig på den där britsen överhuvudtaget. Hur två man fick hjälpa mig både upp och av… Hur jag låg därinne i röret och inte vågade slappna av eftersom det är då man kan få ett sånt satans knivhugg i ryggen när en kota stöter emot en nerv.

Men nu masar jag mig upp på den förvånansvärt smala britsen och görs beredd på att åka vidare in i röret. Hela rummet ser förresten ut som nånslags rymdstation. En sköterska överräcker ett par öronproppar och tittar uppmanande på mig. Jag tycker det är dumt av henne att inte prata färdigt , jag ser ju att mer info är på väg, innan jag ska plugga igen öronen. För mig är det dessutom en hjärninställning att öronproppar in betyder Avstängning. Men jag får väl ta hennes vanartighet. Sen kränger hon en vit nätmössa över mitt huvud och frågar om jag vill ha musik i hörlurarna som är nästa accessoar. Nej, hu vale, jag minns deras skitmusik sedan sist och säger att jag vill ha tystnad. Jag har nämligen planerat att vila följande halvtimme.
Så fort lurarna är på så parkerar hon en slags hjälmställning över mitt huvud och ansikte. Stackars de satar som har klaustrofobi alltså! Sen trycker hon en slags puppa av gummi i in hand. ”Om du får panik så tryck”. OK.

Sen dras jag in i röret och ett sabla liv utbryter. Direkt minns jag att denna röntgen låter MYCKET! Jodå, snart befinner jag mig som mitt i det värsta techno/raveparty. Det är olika bas och elektroniska ljud i diverse serier och kompositioner. Det måste vara sjukt högt alltså eftersom jag trots allt har öronproppar, nätmössa, hörlurar och hjälm som tar emot de största påfrestningarna…
Tycker ändå att det är trivsamt att jag känner igen ljuden.

Innan jag åker in i röret så säger sköterskan också att de avvaktar med att ge kontrastvätska eftersom det inte är säkert att det behövs. Inför ett eventuellt intag av den där kontrasten så har jag tagit blodprov och jag har angett mina kroppsmått. Fan vet varför jag ljög när jag angav vikt…Tänk om de sitter där utanför sin glasruta och får upp alla värden genom maskinen ändå! Den kanske känner av vikt och så sitter de där och skrattar åt att jag har såna vanföreställningar! Eller så kanske hela jävla apparaten börjar ryka och typ exploderar nu när den blir överbelastad av x antal övervikt än vad de ställt in! Jaja, jag får väl klämma på den där puppan om det börjar osa eller nåt…

Jag ligger där och försöker känna röntgenstrålarna i hjärnan. Kan man bara tänka mig vad som sker efter hur maskinen tjuter för fullt runt skallen på mig! Och vad de ska se på bilderna!
”Herregud! VAD är det där?! Har ni sett?! Det är totalkaos och alla celler är ju totalt ihopblandade och i inbördeskrig! Och därborta! Där är det tomrum! Det är väl där tålamod och närminne sitter?! SKA sitta menar jag…!”
Ja, kanske får de syn på det där lilla odjuret jag bär med mig. Han som hittar på alla dumheter och som orsakar mig medvetandebortfall, dubbelseende och ljud/ljusfenomen ibland (anledningarna till undersökningen).

Nej, jag tror det visar en helt ”Normal hjärna”, faktiskt. Så jävla bra som jag ju faktiskt är efter snart 39 års undercoververksamhet, så är nog hjärnan ”normalt ålderspåverkad”. Hela mitt fysiska jag agerar som förväntas. De områden som kärvar håller sig inom normalspannet. Problem med sköldkörteln t ex är väl extremt hög Vanligstämpel på!
Jag är rättså övertygad om att de fenomen jag dras med är orsakade av stress. Min hjärnas sätt att påtala att ”Nu Kit, nu är det tagga ner som gäller! Lägg av med spretighet, jobb under oförutsägbarhet, och allmänt dålig planering!”

Sen tog jag bussen hem. Samma chaufför som på senaste bussen, med gratisbiljett och den gick raka vägen hem.
Exakt och klaffat.

//Kit