Ibland är saker så självklara och uppenbara. Som det där uttrycket att man inte ser skogen för alla träden, typ. Jag kan bli imponerad till och med av att någon har hittat på ett sånt uttryckt och förmodligen känt och tänkt precis så som jag gör när jag tycker att det ”stämmer in”. Rörigt förklarat kanske.
Ibland kommer jag på liknelser som verkligen beskriver hur jag tänker eller känner något. Och då känner jag att det finns en chans att andra skulle kunna förstå om jag förklarar. Som igår. Då fick jag en aha-känsla. Jag fick ryggskott och tog mig en välförtjänt värktablett av den typ jag bara tar när min kropp smärtar extraextra. Och så verkligen kände jag effekten. Inte bara att smärtan stillades utan hur jag påverkades i övrigt. Det var inte så att jag medvetet kände efter utan plötsligt bara reflekterade jag över hur jag kände mig, och hur det skiljde sig från annars. Jag insåg att jag gick omkring (gick, nåja, släpade mig runt) utan att lägga märke till allt ”plock” runtomkring. Så innerligt underbart! Det var ungefär som att en tredjedel av mitt perifiera synfält kapades. Utan att det blev obehagligt.
Och jag tror att det är så det är med mig. Att jag har en för bred frekvens i mina sinnen. Att det är därför jag blir så påverkad av alla intryck. Min son frågade mig häromdagen om jag hade ögon i nacken. Och ja, det har jag nog. Jag både hör och ser allt. Det är som att jag snappar upp från alla håll samtidigt och ofrivilligt. Då blir det väldigt jobbigt att lyssna och fokusera på en sak i taget. Det kan bara vara därför som jag vill ha allt TYDLIGT. Korrekt, enkelt och utan massa runtomkringstörandesaker. Hur enkel är inte den slutsatsen egentligen? Så paradoxalt. Jag snappar upp en massa, men har inte kunnat klart identifiera och formulera den huvudsakliga slutsatsen; Jag är högfrekvent.
Så nu är detta den nyuppfunna diagnos som jag sätter högst odds på att tilldelas i Bokstavsdjungeln: HF.
//Kit
