…hade varit mitt livs soundtrack. Morrisey, skaparen av detta verk ringar in så många av de konstateranden och frågetecken som jag alltid haft. ”I was a good kid, I wouldn’t do you no harm…I was a nice kid, with A nice paper around…” etc. Hur många gånger har jag inte tänkt tillbaka på mig själv som det lilla vänliga barn jag var – och undrat vad som fick – eventuellt då denne Jesus – att avgöra att ”Nah – this one’s not gonna be seen or heard. She’ll be on her own. Every sheep can not be white, some has to be black.”

Som jag nyligen skrev så gav jag mig i lag med Svenska Kyrkan för att delta i en samtalsgrupp. Kanske kunde några av den svarta ullens alla tovor gå att reda ut. Nåt byte till nåt finkardat vitt jävla Lambi-ull kunde det såklart inte bli tal om – det begrep ju även jag. Ett sånt kanske går att inbilla sig att man kan få ränna runt i om man går all in i Guds upplägg. Upplägget där man ger fan i att tänka elakt, är allmänt from, har stenkoll på varenda gudstjänst och annat som inryms i Hans helige andes namn! Visst kan man försöka tuta i mig att ”det räcker att göra sitt bästa – Jesus är nöjd ändå!” ICKE – säger jag. Och så citerar jag, iaf nästan, Edward Blom; ”när man hänger sig, så hänger man sig och då hänger man sig rejält!” Alltså inte hänger sig i rep utan hänGER sig. (Även om ”Gud vet” att tankar om rep besökt mig minst lika många gånger som tankar runt om ifall Gud öht finns.)

En människa jag mötte på i kyrkan, och som jag på stört bedömde vara ”ett allmänt harmoniskt och felfritt Gudsväsen”, lyfte vid ett tillfälle känslan av att vara Livsoduglig. (Ett begrepp jag tror att Fan själv önskat vara upphovsman till eftersom det är så…utpekande ont.) Det är en sak att nån annan talar om för en att man ”är” nånting, än om man själv börjar intala sig att man är det. – Det är nog förresten ett överlag fördelaktigt autistiskt drag hos mig; att VETA om något någon annan påstår om mig är sant eller inte. Pådyvlar någon mig att jag är Livsoduglig så VET jag att det inte är sant. Och blir snarast HELIGT förbannad över att nån far med felaktig fakta på min bekostnad! Men nu var det då inte Fan själv som ”uppfann” detta ord utan tvärtom någon som i mina ögon säkerligen gjort precis ALLT rätt från day one! Annars hade hens hela uppenbarelse inte kunnat vara så snudd på oacceptabelt Tillfreds. Hens egna tankar om sin Livsoduglighet lät för mig bisarra och totalt onödiga!

I min värld så förtjänar man per definition en tillvaro totalt fri från minsta lilla svarta ulltofs om man ända sen barnsben känt en tillhörighet till Herren?! Måhända att man kanske har syndat loss nån gång – men vad gör väl det om man överlag ändå haft en ihärdig Gudstro?! JAG däremot – vuxna människan, kan inte hålla Gud/himmel/Jesus/helige ande – alternativet tillgängligt i mer än några veckor och då tack vare täta ”uppföljningar”. Det är som om jag mer o mer ser logiken i min svarta ullbeklädnad. De sträva håren ska liksom markera att ”halli hallå där – Du glömmer väl inte bort att Du aldrig kan bli rentvådd och ”vit”? Du har en helt annan struktur i dina gråsprängda strån – en sån som är totalt omöjlig att applicera typ NÅNSTANS!”

”Why did you give me so much desire, when there is nowhere I can go to offload this desire?” Den ständiga önskan om att veta och förstå vad i hela fridens namn det är fråga om?! Vad fan gör jag ens här?! Här besitter jag så mycket Livsduglighet att jag av o till drabbas av hybris – och så provar jag att stryka lite försiktigt försiktigt med handen genom pälsen – men nog fan fastnar jag i nån gammal tova! Jag sliter och river i trasslet tills tovorna istället bildat ett jävla gäng dreads! Appappapp! Inget utlevande av desire här inte! ICKE förrän du lägger dig platt och iallafall försöker vara lite mer slätstruket normal!” Men ingalunda låter jag någon annan bedöma mig som Livsoduglig – ska jag vara det så avgör jag det själv.

Jag hade så gärna gått all in i Gudgrejen. Men autisten vill ha evidens. HUR kan man liksom förlita sig på sitt val att tro?! Jag kan väl i allsin dar inte nöja mig med att gå runt och bara TRO?! Här skall vetas! ”But Jesus hurt me when he deserted me…” Vänligen Jesus – träd fram, visa sig samt förklara sig gärna! Vad har Du till ditt försvar? Jag vill ha saker klargjorda, specade och belysta! ”Annars e jag inte me’!” som Karlsson på Taket tjurigt uttrycker när han känner sig förorättad. Jag vill ha förklaringar, jag köper aldrig svar som ”såhär är det bara”. ”Äret” ska vara vattentätt och omöjligt att betvivla!

– Gud kan vara en kraft…nåt osynligt…bibelverser kan tolkas och anpassas in i ens egna liv…” NEJ – jag vill ha bestämd form! Hur blir trovärdigheten av en så detaljerad bok som bibeln där Johannes gör si och Petrus gör så om folk sen kan vrida och vända på allt efter hur det passar dem?! Och inte kan man hålla på å hänvisa till bibelberättelser som förklaringar till varför saker är som NU om Johannes och Petrus när allt kommer omkring inte är mer verkliga än typ Mållgan i Alfons Åberg?! Inte minst kräver jag en fullständig och vetenskapligt bevisad dokumentation av Skapelsen! Det funkar inte att det står en massa skelett från urtidsdjur och grottmänniskor på museum om det här med Adam och Eva ska verka rimligt!

Jämt är jag avundsjuk. Antagligen nåt av det syndigaste och jävligaste man kan vara? Varför blir andra så jävla pepp på Gud och Halleluja och tar allt eventuellt tvivel som något slags naturligt inslag i tron?! Precis som med allt annat så tappar jag fokus, tålamod och intresse när saker inte är sådär smooooth som jag vill att de ska vara!

Hur paradoxt det än låter så är jag fullkomligt övertygad om min egna godhet, min Livsduglighet. Min livliga hjärna målar upp scenarier av hur det skulle sett ut om jag fått en ursäkt från ovan…Ett rungande ”Förlåt” för att så mycket av min livskraft gått förlorad bara för att Jesus först slängde på mig ett svart fårskinn för att sen lämna mig att rodda allt själv! Som i det där nittiotalsprogrammet ”Förlåt Mig”…Jag sitter där i en studiosoffa ihop med nån tillgjord kvinnlig programledare…Hon ställer löjligt ledande frågor runt om jag kan lista ut vem som vill be mig offentligt om ursäkt…Och jag är ärligen heeelt frågande. – Eftersom jag har ett gäng listor över massor folk som definitivt borde krypa till korset och be mig om ursäkt som fan! Alltifrån elaka dagisfröknar till nutida grannar som inte vet att knipa käft efter klockan 22.) Men så – jävlar i min lilla låda – är det själve Jesus som skrider in i studion! Där sitter vi i varsin soffa och han får förklara sig. Få allt att mejka sence.

Monday – Humiliation

Tuesday – Suffocation

Wednesday – Condescension

Thursday is Pathetic

By Friday…Life has killed me

-Jesus, do you hate me? Why did you stick in self deprecating bones and skin? Do you hate me…do you hate me…do you hate me?

Jag förstår det allra mesta när jag får det förklarat för mig. Däremot är jag oerhört restriktiv med att ge något/någon en andra chans. Men här kanske till o med jag skulle vika mig… Om hans samvete jagat ikapp honom för lilla lilla Mig – som en av alla han proppat full av love, desire och egentlig Livsduglighet…Eventhough there where nowhere I could turn to with it…Ja då kanske även jag hade övertygats om att det räcker att man bara gör sitt bästa i Gudskvoten. Det hade liksom blivit jävligt tydligt att han medgett att han inte gjort helt rätt. – Han hade inte betett sig helt fromt utan tvärtom tänkt lite elakt där vid vår första kontakt…

Lite mer lättbegripligt hade det nog kunnat bli. Lite mer retroaktivt smooth. Jag hade absolut kunnat kosta på mig en rad ursäkter för flera av mina vanvettsupptåg, okvädesord och tvivel. Och i slutet av programmet hade jag sagt dem…Orden han kommit dit för; ”Jesus…I forgive you”.

Men det är ju i min sjuka fantasivärld det.

Hut!

//Kit