Om någon trodde att Kit Woman hux flux glidit in i nånslags ”jag-har-inget-att-delge”-mode så hade man fel! Jag har massor att delge varenda dag. Men nu blev det ett oförutsett långt uppehåll; först började jag skjuta på det och sen råkade jag i blåsväder. Bokstavligt talat! Joho, lång historia kort; det blåste storm, jag var utomhus med en jättestor tavla i famnen…vinden sög tag i den och jag studsade ner i asfalten. Med bakhuvudet. Hårt som fan. Därmed fick jag en blödning i hjärnan, hjärnskakning och skadade hals/nackmusklerna.
Alltså…jag orkar inte redogöra för tiden efteråt men det var…jävligt. Ett riktigt jävla spadtag ner i dynga och dy att slafsa runt i! Helt oförberett och därtill psykiskt katastrofalt för en människa som Kit Woman!
Grejen är att redan då så låg här ett utkast döpt till ”Jämn jävlighet”, det var bara inte helt klart. Jag hade alltså redan innan denna skit ältat och tänkt delge tankar på detta tema! Kit ”the Jinx” Woman är alltid före sin tid!
Jämn jävlighet, är det för mycket begärt det?! Jag har sedan den dag jag kan minnas befläckats av Jävlighet. -Skriv upp det! Jag talar då alltså inte bara om den medfödda känslan av att vara obekväm. För obekväm är definitivt det habitualtillstånd i vilket jag har min naturliga tillhörighet. Icke för att jag tidigt bestämde mig för att ”jamen den här känslan – den sitter fint! Den ska jag se till att förkovra mig i!” Nej, den kom liksom helt av sig självt.
Obekvämheten är förhållandevis ändå ganska så jämn – det får jag medge, jag är inte den som är den! Och det hade väl kunnat gå hyfsat an om man bara skvalpat omkring i den livet igenom. Typ vetat precis vad som stått att finna, tycka och känna – inom ramen för blott Obekvämhet.
Men…Men så var det ju det där med jävlighet också. Livets krydda. Ungefär som om man ständigt hade nån jävla Per Morberg-wannabe hovrandes ovanför en – redo att när fan som helst dra ett par varv med kryddkvarnen! Man går där lite tamt och ljummet obekväm när han plötsligt får för sig att ”nej, nu jävlar är det dags att peppra lite!” Och det är då som i princip allt tycks gå ut på att störa mig så mycket det bara går!
En av mina medsystrar kom nyligen att säga det; ”tänk om jävligheten kunde vara lite mer jämn liksom?!” Denna fullt relevanta frågeställning/önskan kom sig helt naturligt ur vårt samtal. Jodå för både hon och jag vet ju dealen…Ibland är vardagen hyfsat friktionsfri. Man tror att man ”är hemma” – att det är början på en helt ny era – det är nu man ska få komma till sin rätt…Men. Så är det förstås inte. Plötsligt så spricker allt! Per Morbergs kryddkvarn spårar ur och det fullständigt yr av peppar! INGEN fattar ens förtvivlan! Och skit man i sin enfald trodde att man på nåt slags magiskt sätt blivit immun mot, tar ny sats och börjar jävlas!
Man blir varse att det där med att allt skulle falla på plats – ja, det var en enda bisarr vanföreställning! Rollen att spela i detta liv – det är ju den obekväma! Den som hade hetat ”Uncomfy & Random Spiced McKit&Co” om den serverats på McDonalds! Ju!!!
Det obekväma livet och jävlighetsströsslet goes on. Det finns ingen ”jämn jävlighet” på nån meny inte! Det är och förblir en slarvig hamburgare i skev kartong som serveras!
Apropå McDonalds så kom jag idag att tänka på hur roligt det skulle vara att sitta i driven och beställa mat med Skurts röst. Jag vet fan inte vad jag ska göra med alla mina bra idéer.
Hut!
//Kit Woman
