Varför kan inte bara jul vara kul? Det vore ju rimligt, bokstavligt talat. Nej, istället ska jag stressa ihjäl mig fast jag alltid bestämmer mig för att verkligen inte göra det. Det gick dock lite grann bättre detta året. Jag höll mig till att handla i endast två mataffärer, bäst erbjudanden eller inte! Det är annars sjukt typiskt mig att ränna runt med flera listor över vad som finns till bäst erbjudande var. Som om det vore värt tiden och energin liksom! Nej, så där får jag klappa mig själv lite på kinden i år och säga ”duktig”. Spökdjuret vet att jag har rätt men kan inte låta bli att tjura lite över det.
Igår var det julafton och allt var såklart uppstyrt in i minsta detalj. Det mesta följde schemat även om jag kanske glömt att rutinmässigt förberett för en del gnäll också. Gnället stod barnen och Hund för. Mest Hund faktiskt. Hon fick inte vara med vilket var en totalkränkning för henne. Första julen o allt, klart hon undrade vad fan det var fråga om. Hon ville väl också öppna paket.
Innan jul har en del av mina kollegor fått veta vem jag är. Egentligen. Då talar jag om de stackars fina människor som har haft vänligheten (och nyfikenheten) att köpa min bok. Varje morgon har Spökdjuret regisserat mig att huka mig och liksom känna in stämningen när jag glider in på jobbet om morgonen. Ska någon titta förskräckt på mig? Eller ännu värre, bara ignorera mig? Tänk om de ringt någon psykjour?! Och bara går där och låtsas som ingenting?! Värsta interventionen där de gjort upp hur de ska fånga in mig och ställa mig mot väggen! Men det har gått lugnt till. De har varit snälla och inget farligt har hänt. Jag , som tror att jag är så beredd jämt inser att jag inte alls förberett mig på hur det skulle bli och kännas att motta positiv respons. Det är nog något man inte jobbar på så mycket. Det är en sak att få en komplimang på yttre attribut, som ett par snygga stövlar eller en lyckad klippning. Nu är det en sak jag har Skapat. Gjort. Och som verkligen avslöjar mig. Vet inte om jag egentligen tänkt igenom det heller så värst mycket. Sålänge man inte vet vem personen bakom pseudonymen Kit Woman är så är det ju inte lika naket för mig. För det är så som en del läsare har uttryckt sig. Att boken är naken, att det är rakt på och utan omsvep.Men det är ett bättre omdöme än jag vågat föreställa mig. Jag gillar inte när andra människor är otydliga, aldrig kommer till punkt eller har långa utläggningar om saker. Fast själv är jag precis sådan. Blarrar och blarrar nonstop om jag får hållas. Så trots att det känns som jag gjort likadant i skrivandet, dvs skrivit och skrivit så har det nog ändå ringat in det jag velat få ut. Och då blir jag lite glatt överraskad av att de Vanliga som läser snappar upp det så rätt. Att folk inte är så himla trögtänkta som jag oftast tycker. Spökdjuret är dock noga med att vifta med sina rustningsdelar för att påminna mig om att inte låta mig luras.
Jag och min Kenoapparat till huvud kämpar ständigt mot alla impulser. Ibland undrar jag om det är lite Tourettes i mig. Ibland när jag vet att det vore ytterst opassande att ropa ut saker högt så säger jag dem tyst. Hemma är de vana vid att det kan komma precis vad som helst från mig. På jobbet känner jag mig såpass trygg att det inte gör så mycket om nån hör att jag väser lite ibland. Det är det där med att begränsa i stort som är svårt. I yngre år hade jag naturligtvis inte samma omdöme som jag har nu. Då gjorde jag mer som jag ville och satte definitivt impulsen före andras reaktioner. Och led SÅ av ångest. Över att jag var konstig. Men jag ville ju ingen illa. Det var ju bara ett gäng kenobollar som hade god hoppkraft. På en av mina gamla arbetsplatser sa en kollega en gång helt förundrad; ”Alltså, ibland när man pratar med dig så verkar du liksom helt vettig men sen kan du bara säga något helt oväntat så att man bara typ…OK…?” Då blev jag alldeles ifrån mig inombords.
Idag har jag haft det hyfsat lugnt i mitt lilla huvud. Kroppen har varit som en enda stor värkande tumör så att jag fått ta till mina käraste Tramadol. De tar jag bara till ”fint” när det är som fulast, eller rättare sagt ondast. Har dåligt samvete för stackars Hund som vill gå ut längre promenader än jag orkat. Och för att jag blir så irriterad och arg när hon sliter och rycker i kopplet när vi väl är ute. Måste det alltid ligga kattskit överallt som hon vill äta?! Måste bilar köra förbi så att Hund tror att det är jaktdags?! Och måste det skutta omkring retfulla skator som Hund vill springa efter?!
Den här kvällen ska jag avrunda med tvättstuga och skriva ”Att göra-listor” till kommande vecka. Det är en konst att hålla listorna rimliga. Att inte skriva till saker som egentligen inte är måstesaker. Och det är viktigt med kategorier på listan. Så att det inte blir rörigt och ostrukturerat. Och det måste gå att fylla på och stryka på dem. Tur att jag fått tillbaka min Ipad som nån jävel hade fräckheten att sno i min bil när de ändå krossade rutan på den. Bilen alltså. Borde egentligen lägga in om ett extra skadestånd av den misstänkte (som jag ska få träffa personligen i rätten inom kort, fast jag inte ens vill) Förstår han hur många av mina Att göra-listor som jag hade behövt skriva på Ipaden, och som han nu rörde till när han så tvunget skulle norpa den?! Det borde stå honom dyrt.
Mot Tvättstugan!
