Ja, precis, det är det som det har varit sedan jag skrev sist.
Och det kunde man väl ana, så noggrann och uppvarvad som beskrev att jag var också! Med noggrann menar jag att man är igång och nitiskt noga som en galning. Och att man har koll på precis allt. Hanterar varenda het kenoboll man bara kan i en rasande fart. Men så tappar man till slut fattningen och rasar samman till en liten askhög. Och det innebär ett Bryt. Både fysiskt och psykiskt. Och jag vet det ju såväl när jag håller på som värst men inte kan jag låta bli för det. Spökdjuret står nämligen med piskan och pekpinnen. Han dirigerar, beordrar och är domare av högsta rang. Med en dåres envishet ska allt uträttas enligt perfektion och tidsagenda! Det enda som kan avstyra hans hetsjakt är att jag lägger mig på en spikmatta och somnar. Men då är han ju där så snart jag slår upp ögonen. Eller så har han sett till att hans ersättare i Landet Sömn tar över och fabulerar ihop tokerier så att jag inte får sova ifred heller. Nej, då ska man istället drömma nedriga drömmar, för jagas ska man ta mej fan tills man kapitulerar. Då inser man att man MÅSTE ordna och fixa med allt som enligt Spökdjuret måste göras NU om terrorn ska upphöra.
Så har man då varit hygglig och lytt order. Gjort allt som han pekat på. Tänjt på sina gränser som om de vore ena jävla gummiband. Och vad får man för det?! Ja inte får man, som man naivt går omkring och tror, en känsla av Lugn. Inte konstigt att man tror det egentligen, för det är ju just det där Lugnet som Spökdjuret målar upp fantasibilder av. Han talar om det som ett Jehovas vittne talar om Paradiset. Har man bara uträttat alla måsten så ska det bli Lugn sen. My ass.
När jag var i sluttampen av alla sakerna jag var tvungen att orka och hinna med i förra veckan, så var jag plötsligt framme vid Gränsen. Fan, jag trodde ju den var längre fram och inte precis rätt framför mig, där jag satt på en pall i mormors kök och rev ut allt ur hennes skåp. Jag var inne på sista skåpet efter att i raketfart och extrem precision gått igenom alla de andra. Det gungade till i huvudet och en våg av illamående sköljde över mig. Huvudet började sprängvärka. Jag fick svårt att andas och var i princip övertygad om att jag var på väg att dö där jag satt. Frågan var nu hur jag skulle signalera detta till min mamma som också var där. Den som läst och bekantat sig med henne i Det är Spökdjuret vet att mamma får PANIK om jag på minsta vis mår dåligt. Och nu var jag faktiskt rädd själv. -Såhär måste det kännas när man är på väg att få en hjärtinfarkt eller en hjärnblödning. En plötslig rörelse nu och katastrofen är här!
När jag tagit mig till soffan o lagt mig så lyckades jag ändå någorlunda professionellt förmedla att jag behövde sluta för dagen. Mamma höll med och hade ju naturligtvis propagerat för det i säkert två timmar. Inte förrän dagen efter kunde jag låta henne få veta att jag haft en näradödenupplevelse. För nästa dag hade jag inget val. Spökdjurets talan och veto var som bortblåst och nu låg vi båda som vrak i soffan. Kvällen innan tog jag en liten elak tablett mot min sprängande värk. Det skulle jag ju inte gjort, och kommer aldrig mer att göra! Den bjöd nämligen på en känsla av bakfylla, och jag kände mig som en jävla amöba i huvudet. Alla ljud ringde i öronen och jag ville bara gömma mig. Denna dag såg även Spökdjuret Gränsen framför sig och han viftade med vit flagg. Hela dagen låg vi halvt avsvimmade och var rädda att dö. Spökdjuret lovade i vanlig ordning att han ska bli snällare mot mig och inte pressa mig så hårt. Inte på länge iaf. (För om jag bara skärper mig så kanske även jag kan vara lite bättre och orka lite mer…)
Idag är det onsdag och jag är i hyfsad fas. Jag ger Spökdjuret en varnande blick varje gång jag märker att han överväger att sätta igång och rabbla kravlistor. Änsålänge är det jag som ror båten.
Jag har dessutom betat av första träffen med Psykolog Maria, som jag väljer att kalla henne. I två timmar drygt fick hon möta på Cold Case Kit. Herrejävlar. Nu är kenobollen kastad. Detta möte utgör första episoden av uppföljaren till Det är Spökdjuret. Tvi fan och håll i hatten säger jag.
/Kit
