Tidigare har jag skrivit om ett positivt möte med en främmande kvinna. En som visade sig vara en icke-Hopplösing och som jag kunde diskutera en del förtret med.
Idag hände det igen. Jag förtränger och förskjuter mer än gärna folk som jag haft samröre med genom livet. Gamla klasskompisar, kollegor, grannar – bekanta, typ de flesta. Jämt går jag o tror att de ändå inte gillar mig, snudd på avskyr mig och att de naturligtvis själva lever helt perfekta liv. Eller, ja, visst har de kanske lite vanlig jävelskap, men inte sådan som äter sig in i själen och ständigt hotar ens existens.
Men så kom jag då av en slump i kontakt med en ”kändis från förr” idag. Dock var det väl lite extra flyt eftersom jag stöt på henne lite då o då genom livet och jag har dessutom alltid tyckt om henne. Snabbt kom vi in på våra barn och oss själva. Detta är dessutom en person som träffade mig redan som väldigt liten och därmed har UPPLEVT Kit Woman genom olika faser – arma människa!
Det visar sig att våra nästan jämngamla barn har samma diagnos och att även hon kämpat en jävla massa för sitt barn. Barn med denna problematik är väldigt olika i sin olikhet och det skiljer mycket mellan flickor o pojkar. Min pojke var klassiskt väldigt ”utåt” som liten. När hon berättade om sin flicka så förstod jag snabbt att det finns yngre Kit Woman. Hon är alltså en Kit Girl. Det hennes mamma berättade var något jag kände igen så totalt. En så udda känsla. Jag vill bara läxa upp alla som missförstått denna lilla tjej genom åren och skicka Spökdjuret på dem! Samma med dem som varit motsträviga och lea med mamman! Jag vill att alla förstår att den här flickan är Ovanlig , jävligt bra och förtjänar all respekt! – Att den resa som hon redan hunnit göra genom sitt unga liv är en sån jävla rutt att inte den värsta Mästarnas mästare (eller vad fan såna där tramsprogram heter) skulle vågat hänga på! Jag finner troligen inte en enda sak av hennes ”issues” konstiga.
För precis så där är det. När man är Ovanlig i denna Vanliga värld så är allt egentligen väldigt enkelt. Det är alla de andra som får en att framstå som konstig. Själv går man där och är så innerligt genuint snäll och fin på alla vis, medan andra tror att man har nånslags trotssyndrom och är bångstyrig som om man valt det. Men skulle inte Mästarnas mästare också bli lite taggiga av att ständigt missförstås, ifrågasättas, känna ångest och vara allmänt utanför alla andra?! Det är inte så jävla konstigt att man går och blir med Spökdjur inom sig som varken skräder ord, tankar eller ideer. Det är fullt rimligt kan jag tycka. Normalt i det sk onormala.
Parallellt med dessa mina tankar så känner jag också en ödmjukhet (inte likt mig för fem öre, hehe) Jag tänker inte, som jag tvärtom gärna lätt gör (enligt Spökdjurets direktiv) ”Bra att fler har det jävligt”. I detta möte känner jag direkt smärta och just ödmjukhet. Jag kan exakt förnimma de känslor jag levde i som barn och som tonåring när jag hör om denna flicka. Känslan av att vara i ett Ingenmansland när alla bredvid är i ett annat och mer rätt land precis bredvid en. Ju mer man försöker begripa sig på och tvinga sig själv att vara mer som dem, ju mer växer paniken och tomheten i en. Man ser ut precis som dem men på insidan är man från en annan planet. Man är en varelse helt utan störningsfilter. Allt stormar en. Allt från ljus, ljud och stämningar. Man är ständigt utmattad.
Man biter ihop. Kämpar för att anpassa sig och vara så Vanlig man kan. Och så bildas ett enormt inre kaos. När man sedan tas bort från yttre kaos och rimligen ska koppla av så går inte det heller. Då är hjärnan så överansträngd och går på sådant högvarv att man inte har mycket att välja på mer än att sova. Och det ska ju ingen tro att man får göra ifred heller! Själv störs jag av olika förnimmelser när jag ska somna eller slappna av. När man väl somnat så härjar hjärnan vidare och man drömmer. Och man vaknar aldrig utsövd.
Genom denna dags möte fick jag en skjuts att fortsätta skriva på uppföljaren till Det är Spökdjuret. Jag saknat både intresse och ork för det ett bra tag.
T, om du läser det här; Tack för att du alltid varit så öppen och vänlig mot mig. Och din dotter är en Kit Girl – en Mästarnas Mästare fast på riktigt!
//Kit
