Jag är fanimej aldrig nöjd, tillfreds, OK eller lagom! Jag är tvärtom extremt kräsen och sträng. ja – missnöjd helt enkelt! Eller såhär: jag har jävligt höga krav för att jag ska känna att något är tillräckligt bra! Allt som inte är helbra är att betrakta som nödlösningar. Om jag vill ha något gott så räcker det inte att jag får en färdig godispåse. Jag måste ha mer – semlor, coca-cola, plockgodis, naturgodis, snusklubba, glass och varför inte en rejäl Dooleys eller annan god likör på det?! Jag äter sannolikt inte upp allt men jag vill liksom ha den där buffén tillgänglig för ögat och inte drabbas av att något fattas mig! Då blir allt nämligen förstört. Det ska vara ALL IN!
ALL IN gäller i alla sammanhang, inte bara när det handlar om godis! Filosofiskt uttryckt så måste allt runt mig vara på nivå applåd, vissling, fanfar, glitter och konfetti! Typ. Detta innebär naturligtvis att livet är rätt tråkigt. Jag sover bort mycket livstid bara för att jag är uttråkad. Lösningen är såklart inte att ”sätta igång med vad som helst” för att hållas sysselsatt och ”inte tänka så mycket”! Nej, sånt jag inte tycker är roligt eller på annat sätt givande är tvärtom själsdödande och gör mig olycklig.
Ibland utsätter jag mig för saker som medför väldigt stora risker för nöjdhetsnivån. Åka och veckohandla till exempel. Det är inte bara att åka och handla. Det ska föregås av planering, skriva lista, skriva om listan för att allt ska hamna i den ordning det är i affären. Om jag ser att jag listat fel och behöver korrigera så får jag göra om hela listan. Om jag har skrivit med blyerts så finns det inget suddgummi nånstans och börjar jag leta på allvar så kommer jag ur fas, hittar massor av annat jag måste göra och glömmer handlingen. Har jag skrivit med bläck så blir det fult o kladdigt att stryka över så det är alltså bara att börja om som gäller. Handlingen sker egentligen från det att jag börjar tänka tanken på den så när jag väl åker blir det som att behöva göra om allt en gång till, fast värre. Hur mycket som kan äventyra en veckohandling när jag väl är i affären vill jag inte ens gå in på…
Men låtsas nu att handlingen gick totalt smärtfritt och jag kommer hem med fortsatt vett i behåll – är jag då ”nöjd”? Nä, det är jag icke! Då tycker jag att proceduren jag genomgått har varit så som den är för vanligt folk. Och ”en normal handling utan psykbryt” är väl egentligen en mänsklig rättighet tycker jag då, och en sådan INGÅR liksom så den ska man inte behöva vara ”nöjd” med! Jag känner heller inte att ”åh vad skönt att allt gick bra, tack snälla Gud!”, nej jag prickar mer av att ”jag har fått något som alla andra får jämt”. Jag kan inte vara nöjd förrän; handlingslistan gick bra direkt, det var ingen trafik, jag var enda kunden i affären, alla varor var prisnedsatta, nån bar kassarna till bilen, det var ingen trafik på väg hem heller, nån bar in kassarna och nån plockade upp allt medan jag själv serverades färdiglagad mat alternativt lyxfika.
Färdiglagad mat…Mat som jag ska äta måste vara superb! Glöm simpla köttbullar och makaroner, korv stroganoff med ris eller äckliga ugnspommes som inte är i närheten av såna man köper på nåt hamburgerhak! Att gemene man dessutom inte drar sig för att värma upp sån där vidrig mat dagen efter till lunch, det är totalt obegripligt! Om jag nu nån gång låter mig luras ut att äta nånstans så uppstår naturligtvis samma dilemma som ovan beskrivet; det ska vara ALL IN! Och då slutar det jämt med att man väljer kinabuffé och så äter jag tills jag knappt kan gå. Det är totalt uteslutet att gå till nåt flådigare och beställa nån jävla plankstek eftersom jag inte blir nöjd! Då har jag synpunkter på mer än bara maten dessutom! Då blir det en helhetsbedömning! Ska jag gästa och betala nånstans så vill jag inte att andra gäster för oväsen, jag blir skitstressad av att välja rätt bord att sitta vid, jag vill inte bli uppsökt av nån ettrig servitör som inte fattar att man behöver tid på sig att bestämma VAD man ska äta för att bli som mest nöjd, jag vill inte ha min dricka i ett snålglas dvs högt och smalt och till hälften fyllt av is! De tror de är smarta när de ska servera drycken typ en halvtimme innan maten så att man blir tvungen att antingen dricka upp allt och beställa en ny eller dricka blask till maten. Och när jag har ätit så vill jag kanske ha mer?! Nä det blir bara problem.
Saker ska vara ”smooth, riskfria, behagliga och genomtänkta”! Inte ”ok, sådär, genomsnittliga, och random”! Livet blir för hemskt om jag ska gå runt och uppleva leda! Och jag ger fan i mothugg som ”jamen om allt vore bra jämt så skulle man ju inte uppleva att det var bra, för att det inte varierar”. -Knip käft säger jag. Andra vet ju inte hur jobbigt det är att genomgå trauma varenda gång man ex handlar eftersom andra inte störs så hårt i den omfattning som jag gör. Nej andra bara genomför sin handling, betalar och är nöjda med det. De tycker att livet är för kort för att man ska gå och reta upp sig på småsaker. De hänvisar till att man ska glo på nån jävla krokus som kommer fram i vårsolen, lyssna till fåglars oväsen och ägna sig åt nån slags slentrianmindfulness så fort man får minsta lilla motgång!
Det här med att vara nöjd, det kan ältas runt i precis alla sammanhang… Och jag känner av varenda litet gruskorn, varenda felaktig detalj och jag saknar massor av sånt som skulle ha fått MIN hjärnas belöningscentrum att slå upp portarna!
I förra veckan fick jag en akuttid hos tandläkaren. Jag har problem med två visdomständer. Tandläkaren bekräftade detta och beslöt att skicka remiss till sjukhuset för avlägsnande utav dem. Jag var asmissnöjd när jag gick därifrån. Jag har akuta problem, då vill jag väl ha hjälp NU och inte ”när det är min tur enligt väntelistan för operation”. Ta fram nåt lugnande, en bedövningsspruta, lite knivar och sätt igång för fan! Nu innebär ju detta istället att jag blir tvungen att kasta mig på telefonen nästkommande vardag för att ringa upp sjukhuset och tjata till mig en tid före alla andra! INTE förstklassig hantering av Kit Woman detta inte!
Nej, vet hut och låt mig leva la dolce vita!
//Kit
