Livsstegen – ja det låter väl mest som ännu ett fånigt hittepårecept från nån idiot med övertro på sig själv. Nån som fått för sig att ”det här – DET HÄR är det ultimata namnet och sättet för folk att bli sina egna 2.0 på! Och jävlar vad cash det lär ligga i det som business med!”
Man ska ju komma ihåg att jag är den sista att ge något ”potentiellt garantilöst” en chans numera. Annat var det förr! Då gick man på vad skit som helst! Allt från odugliga handböcker om hur man lever till att ränna hos olika medium stup i kvarten så fort man hyste seriöst tvivel på livet. DDD – Dyr Dum Desinformation säger jag bara! Såhär med facit i hand kan jag inte se ett enda positivt resultat utav den allsköns dårskap jag satt mitt hopp till. Tvärtom – stod det; ”byt nedbrytande tankar till upplyftande visioner” så fick jag både prestationsångest och hjärnsläpp. ”Nu MÅSTE jag genast bortse hur värdelöst dålig jag är på att leva öht – och lika snabbt komma på nåt att byta ut det mot! Nåt BRA! VAD i hela friden skulle det kunna vara?!” Japp – och så befann jag mig plötsligt bara i en än djupare dynga av självförebråelse!
Eller…eller; så hade något sinnesförvridet medium varit fullständigt övertygad om att ”jojomen – snart kommer det ljus in i ditt liv! Du kommer att förstå och veta när du möter det!”
Jo, jag tackar jag. Mot bättre förstånd så kunde väl jag i min nedbrutenhet i princip tro att vad för egentligt sattyg som helst var det där ljuset!!!
Jag må vara sträng till max när det gäller att låta något väcka mitt intresse. Lite ”om något låter för bra för att vara sant så är det troligen inte sant”.
Men så finns det, ja jag är själv förvånad, – en handfull människor i min närhet, som jag har både respekt och förståelse för och som med jämna mellanrum förgyller mitt liv. En av dessa, Kära U, delade plötsligt nån form av evenemang via sin Facebook som fick min uppmärksamhet. Kära U skulle aldrig uppmana andra till något lowclass-trams som hon själv inte hade tillit till. Inlägget handlade om något som hette ”Livsstegen” och arrangerades av självaste Svenska Kyrkan! Och visst fan hade jag väl också ett bra tag tänkt att jag ”det här med Kyrkan – det hade väl ändå varit jävligt harmoniskt att finna tillhörighet där?!” Men hur går det ihop med insikten om att själv vara en oförbätterlig Synderska med ett lättillgängligt artilleri av arrogans, elaka tankar, och inte minst ett rejält tvivel på det där Gud-yadayadat..!
Jovars, med ännu ett facit i hand kan jag nu tillkännage att Församlingsgården inrymt till och med en så vanartig människa som mig! Och inte minst ger jag mig själv en eloge för att jag inte bangat ur en endaste gång!
Den här Livsstegen är alltså en variant på det traditionella tolvstegsprogrammet fast med ett mer generellt syfte än just ”tillnyktring”. De tolv stegen går egentligen att applicera i ett helt neutralt ”personlig utveckling”-sammanhang. Och nu hade alltså Kära U delat en inbjudan till en infoträff om detta holabaloba. Och ett sådant kunde jag väl ändå sträcka mig att gå på!
Det där mötet utmynnade sedan i 12 träffar med ungefär lika många deltagare – en gång i veckan och med en präst i spetsen. Genom boken med samma namn som processen, dvs Livsstegen, tog vi oss så igenom 12 korta avsnitt av teman som Ofullkomlighet, Självrannsakan, Tacksamhet osv. Träffarna var imponerande autistvänligt präglade med tydlig struktur och ledning.
Jag har alltså betat av och lyssnat in både egna och andras tankar, erfarenheter, tvivel och ryggsäckar. Med bravur! Jag har följt regler om att inte avbryta, inte tagit/kört över med oförskämt babbel och i det stora hela lyckats/orkat stå i fortsatt kontakt med mig själv. Jag har mött, no offence, till synes helt normala människor och insett att alla tampas med egen skit. Naturligtvis tycker jag att alla har all rätt till sin egna leda utifrån sina livsberättelser – DE är ju fullständigt OK ändå liksom. Deras reaktioner och livsval är ju fullt begripliga och inget de bör känna skuld för! Jag däremot…Jesus Amalia…Jag har ju bara varit dum i huvudet, allmänt hopplös och borde egentligen bära törnekrona för mitt livs alla misstag! Men det blev ju alltså till att tömma ut min mögliga gamla byk och redogöra för hur jag stapplat fram som en halt höna genom livet! Kit Woman tog sig samman och författade en förhållandevis kort resumé om sina 43 år av krigsföring. Kit Woman mot Resten av världen ungefär. Har man läst min bok så har man en liten del av min usla barndom och en större del av hur jag slåss på daglig basis. På ett rätt underhållande sätt. Men denna min livsberättelse blev mer av en krass avskalad redovisning av de hållpunkter som knutit samman sopsäcken så som den står idag…typ. Men alla tog det bra. Det begriper väl vem som helst att de inte kan förvänta sig att jag ska vara fungerande så som jag ser ut att vara – när de fått höra hur min byk sorterades fel redan från början liksom! Börjar man envist att köra silke som grovtvätt i 95 grader samt slänger in lite gräll kulörtvätt så blir det som det blir. Det är då man växer upp och söker efter tvättråd bland självhjälpsböcker och tvivelaktiga medium!
Under denna 12 veckors resa har jag kommit längre än jag trodde – faktiskt. Hälften av den har bestått av att bevittna hur andra tagit stora kliv framåt – och känt tacksamhet för deras skull. Jag har tyckt om (!) folk och unnat dem snarare än känt mig avundsjuk.
Jag är svår att nå och jag förväntade mig inte vare sig några Hallelujahmoment, stora framsteg eller ens nån känsla av gemenskap i denna process – men jag är nöjd. Och nöjd är jag tamejfan nästan aldrig.
Ikväll är första måndagen efter att Livsstegen avslutats och jag tar det med ro. På bara ett par dagar har jag retat mig så mycket på saker så att jag egentligen hade behövt både bikt och en snabbkurs i Livsstegen…Men ”it is what it is ”- ett uttryck som både jag och en annan klok deltagare kommit att uttrycka i ett par delningsrundor.
Som tur är så har jag haft dejt med min sk ”Råd och Stöd”-kontakt idag så jag höll låda där under en hel timme istället. TUR säger jag – att det inte bara är 12 gånger där!
Hut!
//Kit Woman
