Vanligtvis drar jag öronen åt mig och sätter mig på tvären så snart någon envisas med att tipsa mig om något ”de tror att jag skulle gilla”. Jag blir SÅ stressad av att 1. Tilldelas en uppgift och 2. Behöva responsa på ett eller annat sätt runt huruvida jag faktiskt tyckte om ”tipset”. Det blir liksom en outtalad förväntan om nån form av yttring – gärna en känslomässig sådan! På liknande sätt känner jag också ett automatiskt NEJ till sådant som ”alla andra” gillar – musik och filmer i synnerhet OCH tv-program och humor! Jag tycker att sådant som är ”typiskt bra och roligt” håller för låg klass!
I de fall jag tror att ett program, en föreläsning etc kan bidra med ytterligare insikt eller ordsättande på fenomen, upplevelser och liknande utifrån mina egna intressen så är jag däremot mer öppen för sk ”tips”. Men helst ska tipsen komma från nån jag vet har vett i skallen. Min baktanke med att ta del av utbudet är att i nästa steg kunna tvinga andra att titta eller lyssna för att DE ska fatta saker jag själv ännu inte lyckats begripliggöra för dem! Nu pratar jag främst runt ämnet Autimspektrumtillstånd. (Jag lägger gärna till att jag stör mig som fan på när folk inte fattar att det är just såsom det heter, framförallt när nån på riktigt uttrycker sig med ordet ”Aschbergers”, ”Aspberger” eller varför inte den variant som Försäkringskassan själva hittade på en gång när jag var i strid med dem om sjukskrivning; ”Aspegren!”. (Önskar så att jag hade varit vid bättre hälsa den gången så att jag orkat duellera vidare – då jävlar hade de fått se på autistisk noggrannhet! Men jag har hunnit med en runda till hos dem sedan dess och där stod de i slutänden med lång näsa!)
Hursom, jag började se på en fiktiv serie som förvisso återgav funktionsuppsättningen ur flera perspektiv men jag retade mig ändå på att huvudpersonen självfallet var av manskön och att autistdragen var så förutsägbara. Sådant bekräftar bara de mindre kunnigas fördomar om ”hur en autist är”. Hans mor och syster framställdes som ”speciella” kort och gott. Att de uppenbart också hade autism fick alldeles för lite fokus. Den ytterst lilla men inte ens uttalade presentationen av ”kvinnlig autism” blev också typisk – unga tjejer är tomboys, kvinnor är omständiga – fast det har låååångtifrån så stora problem som killar/män har!
Jag har nu glott igenom alla avsnitt av dokumentärserien ”Love on the Spectrum” där man följer ett gäng hyfsat unga autister i deras strävan efter att finna kärleken. Det går ut på att de ska lära sig en massa crap om sociala regler och så dejta diverse andra autister. Jag fattar inte..? Båda parter ska alltså sitta nervösa och tänka på ”hur man förväntas uppföra sig” istället för att vara äkta. De allra flesta autister gillar ju för fan inte det där tramset med småprat och uppenbart påklistrad trevlighet?! Alla NT får gärna hållas med sånt men varför ska det tvunget pressas in i autistens tillvaro om det inte behövs?! Om man nu ska dejta eller hänga med en massa NT så må det vara hänt, men vilken autist vill egentligen underkasta sig deras spelregler?
Nej, tacka vet jag när autisterna sen kör sitt race i dejterna; de tar reda på vad som är relevant för att det överhuvudtaget ska vara tal om att ses igen! ”Gillar du dinosaurier? Tycker du om att skämta? Vilken sorts mat gillar du? etc etc. Blir det inga rätt så lägger man inte mer energi på människan! Check på det!
I presentationen av sig själva framhåller ungdomarna också vad de INTE gillar vilket är minst lika viktigt! Och naturligtvis gäller liknande princip här: gillar motparten något man absolut inte vill befatta sig med så är det stopp direkt! DET ÄR JU SÅ SJUKT JÄVLA SMART! Jag blir fan bedrövad över att inte JAG ”fått vara autist” som yngre! Hur mycket onödigt trams hade man inte kunnat slippa om man visste om att man var autist och att det var helt ok att vara det?! Jag är VÄL medveten om att jag sannolikt hade levt själv och att jag inte fått exakt de ungar jag – till följd av misslyckade relationer – trots allt fått, men jag hade ju kunnat levt i någorlunda synk åtminstone!
Det stör mig hur man valt ut sina ”referenspersoner”. Samtliga har uppenbara problem med omvärlden pga sin funktionsuppsättning. Det innebär att den stora massan av autister ”in disguise” som jag själv tillhör; som är VÄL medvetna om varenda liten jävla social skitregel och som tvingas maskera sig som NT så fort andra är inom synhåll, bara lever i det dolda. I det dolda där man egentligen har problem med sådant som NT-världen tycker är så himla viktigt! Eller problem och problem – man håller inte med helt enkelt! Man har ett annat (och bättre) sätt att tänka! I grund och botten resonerar man precis som de i dokumentären men man låtsas som att man inte gör det. Man är som det kallas ”högfungerande”…Ofrivilligt anpassad in i NT-mallen med ständiga skavsår!
I kommande vecka ska jag träffa en relationsterapeut! Jävlar vad hen ska få höra! Jag kommer absolut inte att låtsas vara NT! ICKE! (Percy Nilegård) Nej, jag kommer att gå all in och berätta att det här med nära relationer med andra än sina eventuella ungar – det är det värsta man kan syssla med och man bör undvika det! Jag må ha gått i fällan men det gjorde jag innan jag visste att man fick vara som jag är och nu gäller det att göra det bästa av situationen. Och det här med kompromisser…alltså NEJ. Då får jag ju inte som jag vill? Och som jag behöver! Det ska jag göra väldigt tydligt från start känner jag! Inget jämkande och inget typiskt ge och ta! Jag vill ha och jag vill få och det är jag redo att stå för vid det här laget! – Nobody puts Kit Woman in the corner!
ICKE!
//Kit
