Nej – jag har ännu inte släppt förra veckans katastrof i tvättstugan. Och då tänker jag att jag kan lika gärna avhandla mer dynga om boskapen omkring mig! För några dagar sedan ställde hyresvärden upp en container i området och uppmanade hurtigt om ”vårstädning”. Samma visa varje år. EN styck HÖG container ställer de ut. Detta betyder att man behöver kunna slunga skräpet över en två meter hög kant. Och det i sin tur betyder att marken runtom belamras av möbler och annan skit som inte går att hiva i. Efter några dagar är containern överfull dessutom. En väldigt tydlig indikation på att EN, HÖG container inte räcker! Jag fattar såklart att de räknar med ett visst svinn av skräp för att klåfingriga människor inte kan låta bli att ta saker – men så jävla stor är inte marginalen ens här! Varje år ser det ut som om containern kräkts! Och i vanlig ordning blir jag oproportionerligt irriterad över att detta upprepas! Ställ för fan dit TVÅ öppningsbara containrar! Vänligen!!!
Utanför containern låg ett gäng gamla böcker som någon inte orkat kasta i. Jag som registrerar precis allt ser förstås titlarna. En hette ”Nattens Drottning”. Och då blev jag genast påmind om en utav alla mina totalt hopplösa grannar! För så är det – jämt ska grannar bo där jag bor och vara fel på!
Härom sommaren hörde jag plötsligt en hög hysterisk tantstämma ljuda utanför min grind. (Min svarta höga avvisande grind med tätt mellan brädorna så jag ska slippa se folk). På grövsta värmländska gapar hon; ”hallåååå! Är de nån här?! Jag måste tale med nån å herregud så föschskräckligt det hele HALLÅ?!”
När jag öppnar ylar hon att ”din katt! Din katt har kommi in å föschstÖrt allt! Å ho sprang ut å nu ligger nattens dröttning på gölve föschtÖrd! Schärver å allt! Å min man jaga efter na så ho sprang ut! Men nattens dröttning är i spillrer o det är katestrof alltihopa!!!
En av mina katter ilar förbi bakom mig varpå gaphalsen pekar och skriker ”där är ho! Ho har varit i vårt kök föschtår du, jag tjanner igen na!”
Helst vill jag be kärringen att shut up and get the hell out of my property. Men så förvirrad som hon låter så väcks ändå en instinkt att hjälpa henne. Hon verkar ju vara på väg att krascha totalt och DET kan jag trots allt relatera till. Jag förstår att hon vill att jag följer med henne för att göra nån form av livräddande insats för den hon kallar Nattens Drottning. Att något djupt tragiskt har hänt går inte att ta miste på så som hon nästan hyperventilerar. Hela vägen fram till hennes hus jämrar hon över att ”ho är dö” – och på nåt vis greppar jag också att en av mina katter är inblandad i detta illdåd.
I efterhand stör det mig hårt att jag inte vet hur i hela friden hon vet vem som äger min katt?!! Sånt får bara JAG ha koll på och det känns väldigt otryggt att förstå att även andra kan besitta detaljkunskaper på samma nivå som mig! Vem kan då veta vem som vet vad om vem här! ÄR det trots allt precis så som jag ibland misstänkt; att mitt liv är som filmen ”Truman Show”?! Allt är orkestrerat och fejk?! Och ALLA har gjort detta bakom min rygg. Sett och hört precis ALLT om mig!
Hennes dörr står vidöppen och redan där borde jag talat om för henne att hon får skylla sig själv om hon i princip bjuder in nyfikna utekatter. Vi kliver in och rakt fram i en fåtölj sitter hennes folkilskne surgubbe till man och muttrar. Tanten överröstar honom med råge och vill redogöra exakt för vad som hänt och hur. Bevare mig väl att jag slapp bevittna händelsen live säger jag bara! Det räcker med efterdyningarna av hennes galenskap!
Direkt in till vänster ligger köket. Och på golvet ligger utspridd blomjord, krukskärvor och inte minst en ful, ranglig, ihoptrasslad och halvvissen växt. Detta är alltså den avlidna ”Nattens Drottning” i egen hög person!
Min katt ska ha kommit in, hennes man fått syn på henne och skrämt henne såpass att hon sprang ett panikvarv i lägenheten. In i köket och upp på fönsterbrädan – troligen i ett desperat försök att ta sig ut eller bara undan dessa tokiga människor. För tanten återgav givetvis hur hon tagit kontroll över både sin man och situationen;
”Ja hÖrde min man skrike föschstår du och jag sprang in och jag fick syn på katten! Ho hade komme in genom dörrn och min man han tycker INTE om katter så han gick emot na! Jag schlog ut med armera såhär och ropte; STOPP! Du schkrämmer na bare! Låt na lugne sej så tar ho sej ut!!! Å så for ho upp i fönstre och så ramle Nattens Drottning ner i gölve! Å du ser här!!! Å de är inte vicken kruke som halst heller utan en BLÅ (jo jag ser det!) ifrån Xxxx söm jag har fått utav Xxxx å de finns INTE å köpe langre!”
Så inte nog med att Nattens Drottning hade kolat av så var även en enormt vacker (vanlig blå och simpel) krukjävel i tusen bitar också! Jag plockar sammanbitet ihop skärvor och sopar jord under tiden hon står och framför sin dramatisering. Jag ger fan i om det ens är min katt som gjort detta – jag vill bara lösa situationen och ta mig därifrån! Jag är väldigt tydlig med att JAG ERSÄTTER DETTA. Hon babblar flämtande vidare om ”Nattens Dröttnings” ursprung, krukor och inköpsställen och återupprepar ”hur det gick till och vad som hände när katten kom in”.
Dagen efter står hon åter utanför min grind och galer! Nu har hon varit och köpt en kruka och viftar hysteriskt med kvittot! Kosta vad det kosta vill bara jag blir av med henne! Hon riktigt drar efter andan för att göra ytterligare en utläggning om Drottninghelvetet men jag är snabb att vänligen avkorta henne. Det får vara värt att låta extra trevlig och fredsskapande.
Ett tag senare möter jag den hyresgäst som bor bredvid tanten som från och med nu går under namnet Nattens Drottning… Jag berättar om fadäsen och kvinnan både suckar och retar sig. Det visar sig att hon och hennes karl inte ens kan gå ut på sin baksida utan att Nattens Drottning sticker fram huvudet genom buskaget och mer eller mindre upprört frågar ”vad hander här?!” Fyfan vilket öde!
Därmed inte sagt att jag lever i ro och trevnad med de som bor allra närmast inpå mig…Jag retar mig gott och väl på thailändskan som flyttat in hos en gapig gubbe och som på allvar tror att det är helt OK att sjunga karaoke med öppna fönster! ”Pletty Woman walking down the stleet…” sjunger hon. Falskt. Och familjen bakom vårt hus. Vad fan är deras problem?! Varenda sommar för de ett herrans liv mellan kl 20 och 04:00 såväl ute som inne. Det låter som ett jävla tivoli! Och i omgångar stapplar de ut, smäller igen dörren och står och skriker i telefon – som de har på högtalare! Eller så sitter de och babblar och röker i utemöblerna som de lägligt placerat intill tomtgränsen. Hur kan de fortsätta leva rövare trots klagomål, socanmälningar och besök från störningsjouren?! TVI!!!
Jag måste ha öppet fönster när jag sover och nu har väl även fåglarna gått samman för att tracka mig! Så snart det ljusnat kallas det till stormöte och sen är tjattrandet i full gång! Och när jag ligger där och inte kan sova så varvar mitt huvud upp! Jag vill rusa ut och skrika och ruska träden! Jag ser mig själv avveckla varenda träd i HELA området med motorsåg! Fågelsvinen har inte i min närhet att göra!!! TVI!!!
Percy Nilegård- en av mina favoritkaraktärer – Samhällsentreprenör, kulturstrateg, estradör och fullfjädrad entertainer: han vet alltid råd. I ett av alla klipp provar han att åka tunnelbana trots att det är långt under hans värdighet. Han vill lösa biljett till Danderyd – och åka via BLÅ linje. Biljettgubben replikerar att Percy isåfall ska åka RÖD linje. Blå linje går mot Akalla. ”Akalla?! Fnyser Percy. Är du uppstudsig?! Linjen till Danderyd, den måste väl ändå vara blå?!” Syftet med hela turen är att Percy ska hålla en slags visning/rundtur men nu tvingas han alltså att åka mot förorter som han absolut inte vill kännas vid. Den envise entreprenören SKA åka blå linje – så är det bara. Och Percy är precis lika uppfinningsrik som jag. Längs vägen som kantas av grå dystra höghus så kommer Percy på att dessa byggnader ska användas som stora reklampelare! Man ska klä in huskropparna med ”fräsch modern reklam”. Så att eliten kan ta del av den och på köpet slippa se de fula byggnaderna. ”Det innebär naturligtvis att samtliga fönster blir övertäckta – men det gör ingenting för det är ändå bara en massa ljusskygga psykfall som bor där”.
Jag hade gott kunnat tänka mig att bo i ett övertäckt hus. Ingen insyn och ingen risk att själv få syn på nån av alla jävlar jag stör mig på! Jag fattar att Nattens Drottning sannolikt och precis som jag själv lider av någon nervös åkomma. Att hennes panikkänsla av resan med min katt är jämförbar med mitt tvättstugetrauma. Vad hon skulle tycka om titeln Psykfall får vara osagt men JAG står beredd att bjuda på den! Kosta vad det kosta vill – bara jag slipper alla galna grannar!!!
Hut!!!
//Kit
