Organiserade Fiskar

Jag retar mig på allt. Några som retar mig dagligen är mina akvariefiskar. De har sitt boende på övervåningen och de är de första man ser när man kommer upp för trappan. Och de har stenkoll. De hör direkt när man är på väg, och då skvallrar de direkt! Snabbt som fan samlas de för att stirra ut mig. Ledaren Svartöga, en stor svart guldfiskvariant står i spetsen och tätt efter står de på rad. Med sina störiga klotögon blänger de uppfordrande och verkar tro att de har något att säga till om.

Det går inte att ta miste på att de är organiserade och att de banne mig känner igen mina steg där i trappan, för inte glor de sådär på nån annan än mig. Direkt menar de på att de ska ha mat. För det är det enda de bryr sig om. Plikttroget föder jag dem varje kväll med deras stinkande färgglada flingor. Men det har de givetvis glömt. De vill ju ha mer mat. Jämt.

Jag går lite o väntar på att de ska minska i antal. Och det gör de. Sakta men säkert. För inte länge sedan lämnade grodan Kjell in, och sen strök Darth Maul med. Han var en riktigt elak fisk. Svartöga må vara stursk, men Darth Maul var ond. Han var efter alla andra med sin dammsugartrut. Jämt jagade han efter de andra mindre stackarna och riktigt piskade mot dem med sin stora kropp. Smidig dessutom. Allra värst gick han åt sin lilla släkting. En liten liten mal som knappt vågade visa sig. Den gjorde sina ärenden snabbt snabbt och återvände sen alltid till sin trygga punkt bakom den vibrerande pumpen. Där gömde han sig. Nu trivs han bättre och ser riktigt pigg ut där han stretar längs väggarna. Han är faktiskt lite mindre uppnosig än de andra.

Min äldsta katt är en trevlig varelse. Vi förstår varann till fullo. Gammal och sur är hon. Gillar icke förändringar. Hon har fått stå ut med så mycket. Hon var först men sen har det bara fyllts på. Det var en katt till, kattungar, kaniner, ödla, fiskar och så en hund till sist. När så akvariet fylldes på med en groda så var hennes tålamod slut. Hon märker nämligen direkt om det kommer en enda ny liten fisk. Och där stoppade vi alltså ned en grodjävel helt utan förvarning. Katt löpte amok genom hela övervåningen, flydde nerför trappan i panik och så vidare ut genom dörren. Totalkränkt av detta påhopp.

Katt brukar ligga på fönsterbrädan en bit ifrån akvariet. Där har hon bra utsikt där hon ligger och kisar mot sina offer. Så snart hon märker att det är fiskmatardags eller vattenbyte så är hon framme. Redo att köra ner en tass och hugga nån av de retfulla små jävlarna.

Varför är inte mitt akvarie sånt där fint turkosblått med fina vajande växter (som inte ruttnar) och med trevliga harmoniska fiskar i? Det är en ond cirkel det där. Hade fiskarna haft bättre attityd och inte varit så himla typiga jämt så hade det varit roligare att göra fint. Det var ju fint från början men sen blev det väl en massa konflikter mellan alla så att det blev som det är nu. Och ändå har man varit noggrann när man skaffat dem alla, så att det varit arter som trivs ihop. De trivs väl inte alls ihop?! Och det var Darth Mauls fel alltihop. Hans sätt att styra gruppen lade liksom an denna hårda stämning känner jag. Nu är de alla inne i den livsstilen och deras liv flyter liksom bara på.

Häromdagen då jag ångade upp för trappan, stressad, och lik förbannat hann möta blick med Svartöga så röt jag till ordentligt. ”Vad fan vill ni?!” utbrast jag. Just då hade jag nog med stress utan att även de behövde belasta mig också!!! Som svar stod de längs glaset och bubblade med sina dumma munnar. Helt opåverkade. Lika störiga. Spökdjuret var snabbt framme med en näve ideér. -Och jajemen, jag är med på noterna. Jag stannar upp, tittar på dem och ler överlägset. ”Jag är inte sämre än att jag skulle kunna gå ner o hämta en liten påse Samarin, det är jag ICKE, serni!” Jag kan absolut tömma en sådan rätt ner i deras hemmiljö. Så vet vi vem som bestämmer sen!

Men sedan hejdar jag mig. Det är för fan bara ett gäng efterblivna fiskar.

//Kit