Progressing

Retfull rubrik, men kom inte på nån bättre på det jag ville skriva om.

Ibland tänker jag på att jag faktiskt tar mig framåt även om Spökdjuret är snabb att dra bort mattan när jag tänker så. Tänkte nu inviga Er i ett skumrasksätt jag utvecklat i ett sammanhang.

I området där jag bor och där jag trivs väldigt bra, har vi bildat en lokal hyresgästförening. Och var ska sleven vara om inte i grytan, så naturligtvis så sitter undertecknad med i styrelsen. Jag ska ju alltid lägga mig i och ha koll på allt så jag kunde inte motstå denna frestelse. Men så slog tanken mig, att jag har ju jävligt svårt att hålla en jämn balans och låta bli att spåra ur. I ett sådant här sammanhang är det ju ofta ett närliggande fokus på hur dåligt saker sköts etc etc. Och har man väl gett Spökdjuret lite bränsle så är han ju snabbt igång med att bränna ut sig! Han vill maila, kontakta, göra uppror, demonstrera, ringa tidningar etc. För det finns ju saker att reta sig på naturligtvis. Idag var det till exempel inte sandat, och det har inte varit det på länge heller. Detta medför att halkrisken är enorm, och SKULLE jag slå dit så skulle hela området kunna flyga i luften.

Så hur kan jag då engagera mig, kompromissa, i detta styrelsedeltagande utan att tåget börjar skena?! Jo, jag håller mig sysselsatt. Jag kan titulera mig som sekreterare i denna vår lilla grupp. Klart jag inte ville det egentligen men så kom jag på att det nog kan vara gynnsamt för min psykiska hälsa. Under våra möten håller jag koncentrationen eftersom jag har uppgiften att skriva vad DE ANDRA säger. Då är det svårt att själv babbla så förbannat som jag har en tendens att göra annars. Jag är smart. Dessutom så har jag koll på läget överlag i vårt jobb eftersom jag nöter in det medan jag skriver. Det kanske är ett sätt att tillämpa i fler sammanhang? Ungefär om i Yrrol, där Ulla Skoog sitter i möte och noterar ”Silly” lite random sådär.

Det gäller alltså att urskilja så många undanmanövrar för Spökdjurets framfart man kan. Men det kostar på. Det gör det visst det.

Men den som läst Det är Spökdjuret vet att del tre utmynnar i att Psykolog Antti öppnar dörren till Utredning. Det som jag så extremt hårt önskat mig och också behövt sen 80-talet. Och nu jävlar händer det! Jag har fått inbjudan/tid till en kvinnlig Psykolog med kompetens för Hardcases som mig. Alltså såna som snurrat omkring vettlöst i åratal utan att ha fångats upp på riktigt nånstans egentligen. Arma människa. Hon alltså.

Det började med att gå åt helvete då jag fick en tid som jag inte kunde komma på. Fröken Näsvis Sekreterare lät meddela att det är långa köer till de här tiderna. Spökdjuret bet sig i tungan men väste på Ronjamanér i mitt öra: ”Jag känner allt liv i den här skogen! Mig behöver du inte komma o lära nånting!” Men det toktilltaget tänkte jag inte bjuda på. Hon skulle be Psykologkvinnan att ringa och diskutera. Jag tog givetvis ut allt i förskott och fick nervösa småbryt tills alls hade löst sig. Och det gjorde det. Så snart är det dags.

Jag har en förändringsperiod framför mig nu. Sambon åker ut på jobb 2 veckor och själv ska jag också jobba. Men i mitt liv ska det ju alltid inrymmas tusen saker till. Så trots att jag inte ska sysselsätta mig mer än max 75% för att hålla mig vid ok hälsa, så ska jag alltså knö in övrig bråte i livspusslet. Jävla måsten. Men det är viktiga saker. Nån prio får det lov att vara! Balans, ska det vara så jävla svårt?!

Nu ska jag se på retfulla Fångarna på fortet. För att Gunilla Persson är en rolig inspiration om inte annat. Hon ska vara med o tramsa omkring i det där stenröset.

/Kit