Var i valet o kvalet om ifall jag borde använt rubriken ”Språka på neurotypiska” istället men insåg lyckligtvis att det föll på sin egna dumhet. Det neurotypiska språket är varken intressant, uppriktigt eller särskilt klokt. Dessutom upptar det redan i princip allt utrymme så varför understryka det extra via en fet rubrik – på MIN exklusivt autistiska sida till på köpet! Nej, tvi!

Nu ska jag inte sticka under stol med att inte ens jag talar autistiska helt rent och korrekt – så som jag borde om man ska vara petig. Nä, jag har ju en ganska markant brytning på dampiska. Ja, vad fan ska jag kalla det liksom?! Adhdiska? Det ordet blir omedelbart ett rött streck under här i min stavningskontroll och ser inte alls rätt ut!

Jag blir i den allra mesta kontakt med omvärlden jag har ständigt medveten om ”vad som gäller”. Inte bara till allmänt uppförande utan även i ”tal och uttryck”. ”Tal och uttryck” borde vara ett obligatoriskt ämnesområde i skolan. Integration ska ju ständigt vara så jävla på tapeten så varför kan inte en sån kurs inrymmas i skolplanen?! Begrip vidare hur stor andel som skulle känna att skolan åtminstone hade något hoppingivande inslag! Jag tänker på dem som pratar och uttrycker sig på sätt som i alla år anmärkts på! Alla som är för mycket, för lite eller är rentav frånvarande. (Frånvarande pga den utbredda neurotypiskan som skolan alltjämt präglas utav.)

Det autistiska språket är det outsagda och det jävligt tydliga på samma gång! En ren konstform. Ett språk och ett manér med hög prestanda! Inte ens jag själv behärskar alltså autistiska till fullo – och jag är ändå jävligt noga med vad jag säger och uttrycker.

Ren autistiska är när samtliga uttryckssystem är typ samkalibrerade. (Rött streck under det ordet också men det skiter jag i!) It takes one to know one. Jag vill påstå att jag känner igen en autist med eller utan adhd när jag ser en. Jag tvekar lite att sätta ord på det för att vissa preferenser blir osmickrande i textform. Det krävs typ en av mina ständiga liveshows för att accentuera t ex ”tom/flackande/jagad blick” ur ett positivt perspektiv. Jag skulle inte säga att den typen av uppsyn känns särskilt positiv – jag är mer ute efter att förmedla den exklusiva samhörighet man kan uppleva av att skåda sin egna art. Jag kommer att tänka på Willy Wonkas Chokladfabrik; när folk jagar efter de sällsynta guldbiljetterna som ska ge dem tillträde till den topphemliga fabriken. Det ”Wohoo!” som väcks inombords när man upptäcker en medautist är som att finna en guldbiljett! Man är liksom inte helt ensam bland alla obehagliga människor som enbart fattar neurotypiska. Naturligtvis vet man att autism/adhd inte är särskilt rare – så ”glädjen” man upplever säger ju en hel del om hur omfattande utanförskapet ändå är.

Om man bryter på dampiska vill man kanske också gärna kuta fram och göra high-five! Men då man vet att ”överraskningar, oförberedda händelser och fysisk närkontakt” är svartlistade fenomen i det autistiska lexikonet så stannar man vid att bara åtnjuta känslan. Ja, man får jävlar i mig passa på alltså för den är snart överröstad av neurotypiskt snick-snack i alla dess former! Tvi!

När man språkar på autistiska delar man information. Genomtänkt, genuint och sanningsenligt. Saker som tomma ord, fjäsk och lögn förekommer EJ. Samkalibreringen jag tidigare nämnde betyder att energin fördelas enligt priosystem. När det handlar om rent prat är det tanke-ord-röst-prio t ex. Då är det jävligt givet att lemmar, ögon och mimik står mer eller mindre på hold. I det neurotypiska språket råder en tvångsmässighet i att glo varann i ögonen under prat men sånt behövs inte i autistiskan. OM nu inte samtalet berör något som väcker påtagligt stort intresse för då kan kalibreringen plötsligt speeda upp övriga delar. Oftast är det svårt för en neurotypiskt språkande människa att uppfatta såväl graden av entusiasm som energiåtgången denna process innebär.

Om man talar autistiska med brytning som jag, så har man fullt upp. Jag är fortsatt lika mån om att prata språkligt och sanningsenligt korrekt men samkalibreringen spårar gärna ur. Pratet rörelserna och mimiken är på topp och blicken far åt alla håll utom åt motparten. Jag orkar inte lyssna på människan mittemot om det inte är nåt mäkta matnyttigt hen utstöter på sin tvetydiga neurotypiska. Man behöver nämligen ha med sig att det här med tomma ord, fjäsk och lögn är nästan lika frekvent som gloendet. Neurotypiskans uttryck av ”inkännande” och ”sympati” bör tas med en rejäl nypa salt då den är synnerligen ytlig. Folk kan exempelvis låtsas/verka reagera med bestörtning över något men det är som bortblåst så fort språkutväxlingen är över. Autisten som förnimmer minsta antydan till egen bestörtning över delgiven information känner ansvar att hjälpa. Glömmer aldrig vad som förmedlats. Triggas att återuppleva random egna upplevelser som inneburit just bestörtning.

I min bokhylla står en av mina gamla barnböcker. Sagan om ”Lilla Blå och Lilla Gul”. Den har dykt upp ibland i min googlehjärna när jag reflekterat över hur hänsynslöst det känns att beblanda sig med folk överlag. Inte hänsynslöst av mig – för jag vill påstå att jag mestadels bidrar med uppfriskande energi! Nej jag talar om att exponeras för och utsättas av omvärlden. Lilla Blå och Lilla Gul blir stup i ett färgade av både varandra och av andra färgfigurer. Vid minsta närkontakt så blandas deras egna färg upp och de blir inte längre sig själva lika. Typ så känns det. Jag befläckas av andra människor. När jag far som en ren pil genom t ex Ica så är risken hög att jag kommer därifrån direkt missfärgad. Jag går rakt in i ett paintballkrig. Vem som helst kan väcka i princip vad som helst inom mig bara genom att synas och höras. Håll avstånd och käft samt titta ner i marken – vänligen!!!

Lika lite som autistiska är rare – lika lite common sence återspeglas i neurotypiskan. Är det förresten inte bisarrt? Att det autistiska språket som faktiskt är modersmål för en så stor del av befolkningen inte är obligatoriskt att känna till?! I hur många platsannonser framställs ”kunskap i det autistiska språket” som önskvärt, meriterande eller som krav?! INGA. Men autistiska-talande personer avkrävs utan omsvep att både förstå och tala neurotypiska som om det vore en självklarhet?!

För egen del är jag överlag jävligt kunnig inom neurotypiska språket. Jag förstår det men jag är obekväm med att själv använda det. Varenda gång jag språkat på riktigt korrekt neurotypiska så får jag den där krypande ångestkänslan inom mig. Märktes det att jag egentligen inte pratar det här språket? Missade jag på något utan att själv lägga märke till det? Glodde jag lagom och tillräckligt?

Och som i de allra flesta fall; när jag talar autistiska med brytning…Efteråt haglar kritiken inom mig. Den som sammanfattningsvis består av; Nu märktes det att du är Ovanlig. Du missade (sket i) massa signaler. Du tittade inte som man ska.

Jag vidhåller att jag bidrar med uppfriskande energi men jag borde inte vara så jävla generös som jag är med den. Det har tidigare klargjorts; det är inte JAG som är en tokig clown!

Jag vill att autistiska med eller utan brytning på dampiska erkänns som ett officiellt språk. Och det får gärna utvecklas en specialkurs i ”Kommunikation via enbart kortkommandon”. Det var väl typ det som detta inlägg ville förmedla.

Hut!

//Kit