Kände direkt stress när jag vaknade idag. Jag visste varför. För att jag hade en tid klockan 14:30 att passa. Inte en tid man försover sig till på morgonen men det räcker för mig att ha en tid att passa överhuvudtaget för att jag ska känna stress. (Imorgon har jag en egenvald tid hos en nagelfixare kl 11 och det stressar mig redan)

Idag kl 14:30 skulle jag träffa Psykologen. Inte en sån med specialistkompetens inom neuropsykiatri, nej en vanlig… Jag har haft kontakten sedan i somras då hälsocentralen fick för sig att jag till vare pris skulle tryckas in ett Anpassningspaket. Jag var överansträngd, sinnessjuk, pga jobbstress. Då är mina sinnen överbelastade och jag behöver vila upp mig. Jag är INTE utbränd på det sätt som allmänläkare vill ha det till. Hur det nu än låg till så skulle jag ta del av deras räddningskit bestående av arbetsterapeut, sjukgymnast och psykolog. Jag tänkte att det var lika bra att hålla med så att inte Försäkringskassan, som det Dårhus det är, skulle få för sig att jag inte skulle få ersättning pga vårdvägran eller nåt.

Jag hade inte mycket hopp om den där psykologen då jag gick dit första gången. En man med utländskt namn så jag kände mig skeptisk. Säkert skulle han vara manligt manlig och inte förstå vad jag sade. Första tiden avbokade jag. Kände för stort inre motstånd just då. På andra tiden masade jag mig de 200 meterna till hälsocentralen där han tydligen också höll till. Och den utländske manligt psykologen som möter upp mig visar sig vara en italienskbrytande man i 40-årsåldern. Han bryter på ett speciellt sätt. T ex i ordet Behov säger han Behöv. I ordet Långsam betonar han a:et: LångsAm. Han säger att han förstått att jag har Asperger/ADHD-diagnoser. När han säger det så tittar han liksom förbryllat på mig – som om han inte tror på det. Han tycks märka att jag blir irriterad och då tillägger han snabbt att ”det är andra som är experter på den problematik som har sagt den så den är säkert så”. Jadu, skriker mitt inre, börja inte med nåt förutfattat dravel om att folk med Asperger är si och så!!!

Han tar fram en jobbig bild av ett slags psykadeliskt mönster på sin mobil och frågar om bilden rör sig eller är stilla. Vad vill han ha för svar på det…? Bildfan är både still och i rörelse samtidigt! Så det säger jag. Därigenom tycks han ha fått bevis på att jag iallafall har ADHD. Eller ”problem med uppmärksAmhet” som han uttrycker det.

Hursomhelst, jag träffar den här psykologen vid flera tillfällen och jag upptäcker att han är väldigt kompetent och påläst i psykologiska begrepp och fakta. Det gillar jag! Därför har jag faktiskt ett stort utbyte av samtalen på så vis att jag är jävligt intresserad. Han hade varit en sjukt bra föreläsare! Men det förändrar inte att jag varenda gång jag har tiden till honom att passa såklart känner stress. Och efter varje session är jag utmattad! I rummet har han en störig tickande väggklocka, en mönstrad fotpall, krafs på väggarna och en skarp färg på golvet. Och han har hängt sin jacka på en krok innanför dörren. Han pendlar mellan att sitta eller stå. Ibland skriver han på en whiteboard som hänger på väggen. Med slarvig stil så att jag känner att jag vill rätta till bokstäverna. Han är energisk och går verkligen igång när jag vrider på babbelkranen och öser ur mig speglingar som mitt inre google hittar. Redan efter vårt första möte säger han att jag kan få en diagnos till av honom! Jag är Italiensk! Han menar att mitt krassa tänk och ibland buffliga uttryck hade passat bättre in i Italien där man är mer utav ”Skit i vad andra tycker och tänker- de har ju fel!”

Poängen med våra träffar är att han ska införa avslappning som metod för mig att balansera min UppmärksAmhet. Så omgång tre när han tydligen tycker att han har grepp om mig så ska jag ligga på en brits och blunda medan han sitter och talar överdrivet monotont om hur jag ska Andas. (Ja, han betonar det första a:et) Jag försöker att inte börja skratta åt hans sätt att prata fast inom mig härmar en liten elak röst varenda ord. Snart tystnar han och jag undrar vad fan han nu har i kikaren. Och snart hör jag ett rasslande/susande ljud. Ungefär som när det susar i rören på elementen. Nån sekund senare inser jag att det är HAN som sitter och Andas. Som världens jävla långsamma blåsbälg andas han! Om hans syfte är att få mig att få mig att fokusera istället för att ha tusen tankar och bilder i huvudet så får jag medge att han lyckas. Jag blir nämligen tvungen att hyperfokusera på att inte förstöra alltihop med att skratta ihjäl mig.

Vi träffas några gånger till och jag pratar en massa om Ensamheten och att ingen förstår mig. Han verkar bli mer och mer insatt i hur jag tänker och fungerar. Han säger flera gånger att det är svårt för honom och andra att hänga med i de snabba växlingar min hjärna gör. Den där jobbiga bilden han hade på sin mobil är bara rörlig för dem, medan den för mig är BÅDE rörlig och still samtidigt. Min hjärna kan inte välja utan tar in båda upplevelserna samtidigt. Liksom jag inte kan t ex kan se en ”cykel” framför mig så som en typisk cykel ser ut. Nej, jag ser cykel, trampor, styre, lyktor, pakethållare i ett enda virrvarr. Och jag kan såklart minnas flera detaljer från de cyklar jag avverkat genom mina 38 livsår. Minns t ex plastsitsen på min trehjuling. Vit och full med massa rundade knottror på. Och så fladdrar även den blå trägunghästen med stålstigbyglar som fanns på Skälby när jag var liten förbi. Och den lilla karusellen med två motorcyklar på som stod på Ölands Djurpark…

Dagens träff avslutades med att han hade ett långt utlägg om Superman/Clark Kent. Han avrundade med att jag är också är en superhjälte som å ena sidan tillskriver andra människor idiotstämpel men ändå nånstans önskar jag vore som dem för att inte känna mig så annorlunda och ensam. Mitt inre google reagerade blixtsnabbt! Min tatuering av Supermanloggan dök upp ihop med en välkänd replik från Ronja Rövardotter : ”Mig behöver du inte komma och lära nånting”!

Men nu är snicksnacket slut. Nu ska jag delta i hans utbrändgrupp istället och avslappningsandas/meditera på onsdagar kl 17.

Klart jag vet att jag är en Superhjälte. Jag har ju för fan det där märket på armen sen länge! Jag är Superwoman.  Kit Fuckin´Superwoman.

/Kit