Ja, så kan jag uttrycka mig när jag möter på folk. Har man läst ”Det är Spökdjuret” så har man förhoppningsvis snappat upp att jag inte gillar ordet ”tjena”. Men jag gör undantag ibland. Man får offra lite för konsten.
Som jag skrivit innan så är jag mitt uppe i den utredning som ska ge mig svar på tal. Den som jag hoppas ska förklara varför Spökdjuret är så himla jobbig. Varför jag känner den tomhet jag gör så fort tiden inte fylls med något. Jag kan säga att jag fått väldigt mycket frågetecken uträtade hittills. Ska inte outa något här förrän de är klara, de kära Psykisarna men de är då definitivt Spökdjuret hack i häl! Men han är rätt nöjd han med, och jag vet att vi båda vill kaptiulera, bara vi får en säkrad grund. Då blir det avslappning. Då FÅR man slappna av utan att känna sig värdelös.
Tillbaka till rubriken! Såhär är det. Jag tycker att folk ska förstå även det jag inte uttalat, förklarat eller visat. Det vill jag. Jag har under fliken Rekommenderat, tipsat om humorserien Kjell. Det är en fantastisk miniserie om Kjell, hans mamma Birgitta och hennes pojkvän Peter. I ett klipp går Birgitta igenom hallarna på Solvalla och möter på diverse folk hon känner. Bl a utropar hon ”Tjena Margareta! Tjena Johanna! Är det bra eller?!” Och hon gör det med sin härliga ton. För mig är det helt i sin ordning, om jag möter på nån jag känner, att hälsa med exakt Birgittas röst : ”Tjena Margareta!” -Eftersom jag vet vad som är grejen bakom det. Personen som blir kallad Margareta fattar ingenting. Då ska jag alltså behöva förklara! Och det orkar jag inte! Kan man inte bara ta att jag säger så?! Nej så funkar det inte. Och då blir jag så himla less. Tänk då att väldigt mycket av min insida ständigt vill ut i just sådana former. I former som ingen annan begriper. Jag blir en konstig person och jag känner att det är lika bra att bara var tyst istället. Men det ligger liksom inte för mig det heller. Det måste ut! Och då får det bli på andra sätt! Hemma kan jag leva mitt egna liv och jag kan snurra med händerna precis hur mycket jag vill utan att nån lägger sig i. Men det är ledsamt att tänka på det. Och på hur hämmad jag alltid känt mig. Just när man är så ojämn som jag är. Jag KAN ju definitivt uppvisa en fasad som är mycket stabil och korrekt (”Stabil och korrekt”, säger Birgitta också!) om jag behöver. Och det behöver man alltsom oftast. På jobbet, i kontakt med de flesta andra människor – vardagligen helt enkelt. Andra människor har sitt beteende ”gratis” antar jag, men för mig är det jobbigt att alltid tänka på att uppföra mig. Och ibland spricker det såklart. Men jag har liksom anammat ett sätt att bit för bit låta omvärlden få veta att jag är Ovanlig. Att gå ”all in” hade liksom aldrig gått…
Nu släpper vi det. Jag har sålt fiskjävlarna! HAHA! Äntligen! Nu simmar de omkring inne på Blomsterlandet! Och det är ju lysande! Snacka om att de kom rätt! Från att ha bott här med mig som retar mig som fan på dem så kommer de till ett fint ställe med utsikt och uppmärksamhet! Ojojoj, så stursk Svartöga skulle vara när han fotades inför att läggas ut på annons! Han kände väl på sig vad som var i görningen så att han ville visa hur fotogenisk han var! Direkt kom han sättande mot glaset och poserade som om han aldrig gjort annat! I ett huj paxades han och hans harem av en trevlig kvinna från Blomsterlandet och snart kom de och hämtade hela kitet!
Så nu är det slut med brummande akvarie, äckliga vattenbyten, alger, bajs, stinkande mat och terroristfiskar! Jag kan känna att vi skildes som vänner. Allt är glömt och förlåtet och kanske kanske kommer jag att stanna till vid akvariet inne på Blomsterlandet och titta till mina gamla fångar…
För övrigt är jag förvirrad. Glömmer saker överallt som aldrig förr. Slarvar med mina listor. Går in i möbler och blir svinarg! Det är så mycket som snurrar i mitt huvud. Om man nu är inne på en rätt bana när det gäller mitt psyke, iaf åtminstone delvis, (De verkar ha delat upp utredningen och ska utreda misstankarna en efter en) så kan jag på ett sätt känna mig förd bakom ljuset. Ungefär som den där filmen med Jim Carrey där det visar sig att han levt i en kuliss i hela sitt liv. Nåt i den stilen. Jag blir liksom varse att det verkligen ÄR så att jag levt i min egna värld medan de andra har haft helt andra uppfattningar och förutsättningar. Så har jag väl iofs känt jämt men det blir ändå en märklig insikt. Jag har ju så benhårt trott att min uppfattning om saker är rätt och verkligen inte kunnat begripa att andra uppfattar saker annorlunda. Och att det på nåt sätt är jag som har fel. Eller fel, vafan, jag tolkar ju efter eget huvud bokstavligt talat. Jag har aldrig begripit mig på andra människor. Men de har ju å andra sidan inte begripit sig på mig heller. Förvisso är det hela en förklaring till varför andra har ”rätt” att vara som de är men å andra sidan känner jag mig ännu mer vaksam. Vad fan kan folk gå omkring o ha för dolda agendor om jag tydligen är oförmögen att förstå deras utgångspunkter?! Jag kan förstå allt som förklaras för mig. Om nån beter sig på ett visst sätt så kan jag nog förstå alla dagar i veckan om jag får det tydligt förklarat, men i första hand blir det bara ”What?! ” och ”Idiot”.
Ja, kära nån. Detta är en resa. En ytterst ospecad resa mot okänt mål. Men fram ska jag, om jag så ska behöva skämma ut mig totalt för psykisarna. Kit Woman bjuder på det!
//Kit
