– Ja, det gör jag. (Ibland) Är jag riktigt säker? – Nej, verkligen inte!

Det räcker alltså inte med mina anmärkningar avseende alla andra – nej, jag har dessutom synpunkter på mig själv! Omfattande synpunkter.

Att störa sig på sig själv är annat än att tycka illa om sig själv. Att i tid och otid bedöma hur man är, vad man gör, hur man låter, hur man ser ut – det är ett opålitligt kappvändande. Fast på senare tid så är det iofs fan ingenting med mig själv som passar mig! Och samtidigt som jag stör mig så försöker jag tänka mig för så att inget jag gör ska bita mig i svansen. Så att jag ska slippa ge mig själv en massa mental kvarsittning där jag ska upprepa ”jag är alldeles för störande” tusen gånger.

Om jag börjar tycka synd om mig själv så stör jag mig på det också! För att jag hamnat i en situation där jag uppenbarligen är misslyckad! Jag hade ju aldrig behövt tycka synd om mig själv om jag inte gått omkring och varit, gjort, låtit samt sett ut på sätt som jag tydligen underkänt i efterhand! Som nyss! Jävla idiot! – Jodå för att tidigare idag tog jag mig samman och lade ut ett par grejer på Facebook…Jag tryckte på ”publicera”-knappen och kände direkt världens vånda! Vad ska folk tro?! Och säga?! Och tycka?! Tänk om någon känner igen mitt namn och plötsligt minns dåliga saker om mig! Tänk om någon stör sig på mig/det jag säljer samt priset och tycker att jag har noll omdöme! I takt med att timmarna går så ökar stressen. Det är ju helt givet att ingen kommer att kommentera ”köper” eller skickar pm! Nu när jag just skrev det allra första stycket i detta inlägg så får jag plötsligt för mig att herregud, avbryt genast! Gå omedelbart in på alla annonsplatser och ta bort annonserna! Så att du slipper få veta att ingen vill köpa något av ditt skräp!

Och givetvis går jag direkt på impuls och lyder min egna order! När jag hunnit ta bort i två grupper så hejdar jag mig plötsligt…För jag har liksom ingen plan B för dessa usla saker! Jag kommer ju att hamna i ett Ingenmansland där det varken blir hackat eller malet! Jag borde låtit annonserna vara kvar. Och nu minns jag inte vilka grupper jag var och tog bort i! TÄNK om nån skulle ha köpt grejerna I JUST DESSA GRUPPER! Och eftersom jag glömt så kan jag inte lägga upp annonserna igen – för DÅ jävlar tänker folk ja-jag-vet-inte-vad om mig!

Så nu har jag alltså bara ökat nivån av hur mycket jag stör mig på mig själv! När jag analyserar vad jag gjort för fel denna gång så hamnar jag ofelbart i den gamla vanliga slutsatsen; GÖR ALDRIG NÅNTING! STANNA HEMMA OCH SITT STILL I SOFFAN!

Johodå – tycker omvärlden (när man får för sig att diskutera sånt här med den) Du kan visst göra massa saker! Med BALANS och på LAGOM nivå! Och TÄNK inte, VÄRDERA inte så mycket av det du gör!

Fast alltså…Jag vet inte vad balans är förrän efter jag ramlat. Jag har ingen aning om när något är lagom förrän det blivit för mycket! Och det här med att tänka och värdera – WTF?! Om man INTE tänker och värderar så blir det definitivt dåligt! Då jävlar lämnar man ju utrymme för jag-vet-inte-vad på riktigt hög nivå! Ska jag behöva gå i KBT-terapi för att parera bland alla tankar och värderingar?!

Återigen – jag TÄNKER på fullaste allvar att jag måste gå i TERAPI för att hålla begreppen ”Balans” och ”Lagom” medvetna! Redan där har jag ju passerat Lagom. Och terapi skulle ändå inte ha hjälpt! BARA om jag haft terapeuten vid min sida dygnet runt! Och där har jag isåfall också passerat Lagom avseende terapins omfattning! FAN! Man ska klara att tillämpa sånt man sysslar med i KBT efter några enstaka träffar!

För snart två år sedan fick jag tio sessioner med en psykolog tillika specialist i neuropsykiatri – för att landa i nån form av universallösning eller facit till allt. Något att luta mig emot när mitt sinne håller på att gå ur bruk. En grundlig Kom Ihåg-lista. Alla de timmarna utmynnade i ETT A4 med enkelt nedskrivna rutiner för att orka med mig själv och andra. Detta snåla utbud av visdomsord är alltså tänkt att kort och gott räcka till. Och om en kompetent psykolog har varit med och utformat rutinerna så vill jag per definition att det SKA VARA VATTENTÄTT! Men hade det varit så, så hade jag ju inte fortfarande haft så svårt att fungera?! Varför kan inget bara vara helt safe och tillförlitligt?! Varför ska jag alltid behöva ta så mycket eget ansvar för mitt liv?! Nån annan kunde väl ha som livsuppgift att serva, rädda och skydda mig – i allsin dar! Men nej, stup i ett måste jag fejsa min egna granskning av felaktigheter och stå till svars för mig själv!

Häromdagen var jag på stranden. Själv. Och retade mig jättemycket på en ”perfekt och pedagogisk mamma”. På hennes löjligt vuxna approach! Inom mig är jag tvärsäker på att hon inte skulle varit sån om inga andra var där och tog del av hennes föräldraskap! (Tvärsäker – och det kan inte under några omständigheter inte vara så!) Idag var jag och en vän på samma strand. Och det var fyra pers till där. Ofelbart stressar jag upp mig. Om jag retade mig på den där morsan så är det ju fullkomligt solklart att de där människorna retar sig på mig! När de tar del av mig i samspel med min vän. Och i samma stund stör jag mig på mig själv som fan! Allt som var, gjordes, lät och sågs ut var anmärkningsvärt! VARFÖR GJORDE JAG DETTA? VARFÖR STANNADE JAG INTE HEMMA OCH SATT STILL I SOFFAN?! Nu är det ju kört – nu tycker ytterligare fyra pers att jag är störig! For sure!

Jag känner att jag vill återta min heder och anseende! Jag vill nyttja nånslags Trygghetslarm! – Jag vill ha utrymmet att sjung-ropa som i den där fåniga gamla visan ”TYCKER NI OM MIG?!” Och jag vill att alla i kör replikerar ”JA, DET GÖR VI! Jag svarar ”ÄR DET RIKTIGT SÄKERT?! Och de svarar ”JA, DET ÄR DET!” Då hade allt varit i sin ordning igen. Checkat, säkrat och safe! Men andra begriper ju inte såna självklarheters plats i tillvaron! Gud hjälpe mig om jag nån gång inte klarar av att hålla tillbaka den impulsen. Då är det fan kört på allvar!

Igår var jag på Hälsocentralen. Har haft problem med ett öra i flera veckor. Googlat. Typ bestämt att lösa detta tryck, susande och bultande med en simpel spolning! Jobbat upp en glädje åt att få se en jättevaxpropp fullkomligen plaska ner i nåt metallkärl som nån sköterska skulle haft i näven! Fylld av förväntan låter jag läkaren trycka in sitt verktyg i mitt öra. ”Här ser det fint ut” säger han. ”Nämen vad i helvete?!” utbrister jag besviket och irriterat. Nu omkullkastade han ju allt! Jag är autist och saker behöver gå enligt plan! Läkaren pratar nasalt dessutom! När han börjar yra om remiss till öron/näsa/hals som ju inte alls var mitt mål med besöket så hakar min hjärna upp sig. Stopp ett tag. Först och främst vill jag få utrett vad HAN har för fel i sin näs och hals-region! Mitt inre processande av hans plötsliga fokusbyte leder till förvirring och otrygghet! Jag känner mig avvisad och illa omtyckt – kränkt – nu när han sagt att mitt öra är ok! Reflekterar han inte över dråpligheten i sig?! Han tillhör ju öron/näsa/hals patientgrupp! Jag är kvar i min vaxpropp-värld! Med ett akut uppväxlat behov av att trygghetslarma! Var är kören som ska bekräfta att JAG är ok och omtyckt överhuvudtaget?!

Kören behöver påminna mig om att tycka om mig själv trots att jag kastats från säker på min sak till osäker – på typ allt. Här har jag glad i hågen trippat till Hälsocentralen som en yster enhörning… Nu står jag som en gammal utmärglad häst med skorsten som det småpyser tung svart rök ur…

Om jag ska orka med ett mer långdraget öronproblem utan att stressa ihjäl mig så behöver jag att kören storsatsar, sluter upp runt mig och arrangerar en intervention! Att de tvingar mig ur mitt vanvett och talar förstånd med mig!

-”TYCKER DU OM DIG?! – JA DET GÖR DU!”

Hut!

// Kit