Nog är jag tillräckligt vis att upplysa om diverse saker. Men ibland känner även jag mig intresserad av att bli mer upplyst. Jag vill bara förkovra mig i sånt som jag ser en poäng i annars är det slöseri med tid och hjärnkapacitet. Jag vill liksom i nästa steg bli ännu mer UpplysningsVis.
Nu har jag fått för mig att jag vill gå en seriös kurs eller nåt i social hållbarhet. Och då googlar jag och får en massa träffar här o var. Lägger en hel kväll på att kartlägga vad som kan vara rimligt och anmäler en massa intresse för mer info om utbildningen. Men det är ju inte bara att trycka på en länk liksom, nej nej – naturligtvis är det massa datum som inte stämmer och innehåll som knappast kan vara coronaanpassat så att jag blir tvungen att skriva mail till instanserna för att VERKLIGEN få ordning på vad som gäller! Jag tänker definitivt inte hoppa på nåt galet tåg där varken förare eller passagerare vet hut!
Tänk – så hittar jag nåt som låter inbjudande på en folkhögskola i min direkta närhet…Dessvärre verkar det jag är intresserad av invävt i massa annat sattyg som jag varken är i behov av eller har intresse för så jag mailar kursansvarig för att få rätsida. Och snabbt får jag bekräftat att joodå, man är tvungen att läsa sådant som jag redan har betyg i för att få vara med! Det är just det där…Att vara med. Varför får inte jag vara med? Den där frågan som snabbt tippar över i konstaterandet att jag inte ens VILL vara med när allt kommer till kritan. Inte i de Vanligas galna föreställningar om hur saker ska vara! Om jag råkar vara en fyrkant som ska in i ett runt hål och alla andra är runda så känner jag ju mig inte ens välkommen – goddammit! Det runda hålet är och förblir runt – det är inte mer med det – blääää!
Jag vägrar slås ned och tänker att de kan väl få ha sin fåniga kurs bäst de vill utan mig då så letar jag nåt annat. Å se på fan! Jag hittar nåt ännu bättre – i alla fall när det kommer till innehållet, platsen är sämre. Jag läser på allt som finns att läsa om skolan, fd studenters erfarenheter – allt för att minimera risken att hamna i nåt trams där man i själva verket inte ens har nån läroplan utan egentligen bara tänker sig att sitta i en ring och ”diskutera”. Det går nämligen inte för jag pratar för mycket. Då kommer jag tycka att alla andras pratande går för sakta och att jag behöver fylla i så att de kommer till punkt nån gång! Eller så är deras prat inte tillräckligt intressant för att jag ska orka lyssna och inte tappa fokus…
När jag kommit så långt som till att överväga att regga ett konto till deras antagningssystem så visar det sig att kursen inte ligger valbar utan att enbart den gamla, dvs den pågående, ligger på plats i deras urval av kurser och utbildningar. Direkt kommer ett pyrande tvivel runt att det är en skola driven av Hopplösingar! Menar de att de marknadsför en kurs som de i själva verket inte ens erbjuder?! Nog för att det kan bero på Corona men då ska det väl ändå framgå, eller?! Jag får alltså sätta samman ett mail där jag vänligt försynt frågar hur det ligger till; får man vara med eller får man inte vara med?
Ett par dagar senare får jag svar. De tackar till och med för min upptäckt av en bugg i systemet som omöjliggjort ansökan till 2021 års upplaga av kursen. Nu är den fixad och jag är välkommen att söka. Vad kommer över mig då? Jo, tvivlet. IGEN. Denna gång på…mig själv? Jag hinner förvisso först med en snabbrunda med känslan av att de är oseriösa som inte ens själva verkat ha funderat över varför inga ansökningar kommer in, men sen kommer Tvivlet på mig själv. Tvivlet är ett riktigt vasst sandkorn som inte går att tömma ur skon hur många gånger man än vänder skon upp o ned eller gräver inuti den. Nä, det ligger där och skaver och menar på att ”vad ska du där o göra?! Stressa upp dig o luras in i en härva av hemuppgifter och säkert en massa andra dumheter! Nu är du ute och cyklar IGEN, när du TROR att nåt är – HÅLLBART – så kommer det visa sig vara ytterligare ett runt hål och där ska du stå kantig och jävlig och inte få vara med! Nä, skit i det där och in på Platsbanken med dig om du så tvunget måste göra något!”
Tvivlet får mig faktiskt till att plöja igenom just Platsbanken. När jag har avgränsat mitt urval runt vad jag är intresserad av så bygger lik förbannat den lilla skaran annonser på arbeten som jag absolut inte känner minsta lust att söka. Alltså…jag vill vara kreativ med min hjärna, jag vill uträtta, bocka av, känna meningsfullhet etc – ICKE sälja hemlarm, ingå i Försäkringskassans egna dårstab, gå runt som nån galen jävla mysteryshopper – INGET som får mig att känna att jag bara Överlever men inte Lever.
Skulle en dos Social Hållbarhet få mig att känna potential att göra skillnad? Ja det tror jag. Absolut skulle känslan infinna sig men sen är det det där med de runda hålen igen… Fast tänk om det skulle gå att vända på det – att andra skulle vilja vara med där JAG är och inte tvärtom. Tänk om jag kan göra ett examensarbete i form av en helt ny modell av samhällsordning där de ”svaga” med låg talan får en helt egen arena som inte heter Samhall utan snarare De FunktionsUppsatta. En arena som i princip garanterar Bravur, Precision och Noggrannhet – typ som ”Vinst varje gång”! Så kan jag ut o skryta upp om allt som alla anställda är så fantastiska på så alla får känna att inte bara att de FÅR vara med utan att de ÄR med.
Kursens huvudämne är förresten Diskriminering. Tänk om den handlar om hur man anrättar dynamiska hål som passar ”alla” på riktigt?! Och om den inte gör det så kanske jag kan prata ihjäl nån så att det ändå är där vi landar – jag är bra på att prata!
Nä, nu jävlar tar jag och mailar kursansvarig direkt och mäter av Hopplösingsstatus – jag kanske vill vara med och bli Upplysningsvis!
//Kit
