Precis! UNDAN GUBBAR! Och jag har såklart stulit den enda bilden som står att finna på temat! Mitt spökdjur kan också vara en riktig gubbjävel ibland men honom kan man inte schasa bort hur mycket man än ropar. Samtidigt har jag väl iofs honom att tacka för massor av allt smart som jag kommer på! Vet man inte vem han är så hänvisar jag vänligen till fliken ”Boken”.

Men just detta ”Undan Gubbar-skri” vill jag rikta ganska så generellt känner jag. Gubbar kan vara så mycket mer än endast manstyper. Gubbar är typ allt och alla som jag upplever står i min väg för att känna trevnad. Lägg märke till ”Låt mig citera Dunderklumpen”. För ”Undan Gubbar” kommer inte från mig utan såklart från den fantastiska produktionen av 70-talsfilmen ”Dunderklumpen”.

Jag har en genuin och nära relation till berättelsen om Dunderklumpen och hans vänner. Den och Ronja Rövardotter betydde trygghet för mig när jag tvingades ”vila” under mina år som barn på dagis. Ja det var DAGIS då och inte nån jävla ”förskola”! Trams var det förstås ändå. På mitt dagis skulle Alla, oavsett behov, vila (läs sova) efter lunchen. Barnet Kit betade av många och långa otäcka dagisdagar och fasoner. När man tagit sig förbi ”Samlingen” fylld av fånerier så var det ”allmän stökighet” fram till lunchen som intogs under högt stresspåslag. Adhd-autist-barnet Kit hade förstås svårt för mat, saknade aptit och var allmänt fel. Det blir liksom svårt att svälja när man har stress ända upp i halsen. Men det begrep förstås inte Fröknarna.

Och de kunde absolut inte begripa varför inte jag somnade under den där Vilan. Det skulle man nämligen göra. De placerade ut blå plastmadrasser med slitna gula överdrag och tilldelade alla varsin vass mörkorange frottéfilt. Inget jävla sköljmedel där inte. Jag visste (för jag visste redan då så sjukt mycket) att det inte skulle falla i god jord att påpeka mitt obehag för dessa vidriga filtar. Jag låg så stilla jag kunde för att slippa uppleva filtjäveln mot min kropp. Och när Fröken sen tryckte igång bandspelaren så följde jag varenda ord i berättelserna om antingen Dunderklumpen eller Ronja Rövardotter. Dessa två sagor var min trygghet i all otrygghet. Tack vare dem, eller kanske förutsägbarheten i dem, så kunde jag stävja all ångest och tankar (för dem hade jag också redan då. I sjuka mängder.)

Dunderklumpen är en ensam figur med en välutvecklad psykisk ohälsa. Han bor i Jämtlands skogar, är 42 år gammal och umgås med sina egna olika personligheter. I sin längtan efter riktiga Vänner så gör han inbrott och stjäl två ungars leksaker. Han väcker dem till liv och tar dem i sin kont. ”En slags ryggsäck fast av näver” (Beppe Wolgers, som läser sagan) Sen paddlar han iväg över sjön på en timmernot. Leksakerna han valt ut är mer eller mindre lågbegåvade och inte särskilt lojala mot sina tidigare ägare. De ropar på hjälp en stund men sen blir de utan att blinka Dunderklumpens vänner. Äkta Stockholmssyndrom. Mitt barnjag var övertygad om att mina egna leksaker därhemma var precis lika opålitliga som dem. Min fåniga docka Lisa, min Apa och min Katt hade säkert vänt mig ryggen om de fått möjlighet.

De dumma leksakerna vill veta mer om Dunderklumpen och då berättar han om sin ensamhet och alla personligheter. Personligheterna som hållt honom sällskap i 42 år; Jo je men att je e all dom människan je hadd vörti förr.
Ja iblann… då känn je mä som en ettåring å då gör je sånen…
Å… å iblann då blir je fnittri som en femåring.
Å… å iblann kan je vissel som en treåring på de hän vise…
Å… å iblann då kan je bryta en gren som trettiåring
Å… å iblann då skjut je mä slangbella som en tiåring.
Å je kan ryt: ”UNDAN GUBBAR!” som en förtiåring.
Å je kan leka me nalle, å je kan slåss me björn i skogen.
—
Ja je va… je va förtitvå olika människer – en för varje år je ha leva

Den fyrtioårige versionen tar sig alltså ton och ryter ifrån ordentligt! Tro fan det när man har 41 olika gubbar runtom sig! Och som alla ska syssla med sitt! Och som ska ta plats! Tvi fan! Jag fattar frustrationen precis! Men det paradoxala i den ständiga trängseln av andra som jag upplever är ändå den ofrånkomliga känslan av Ensamhet.

Mitt vuxenjags stress och ångest prövas ständigt av Vardagen – livet som ska levas. Allt och alla jävlas! Ibland ställer jag mig frågor som är fullkomligt galna. Som att ”vafan! Sitter det nån jävel nånstans och utför woo-doo mot mig?! Eller som när jag besökte kyrkan häromveckan! Där står jag i kapprummet…och så ser jag nåt som rör sig på stengolvet! En stor Tahini-jävel går sturskt mot mig! (Tahini är mitt egna namn på svinen till insekter på 8 ben som jag inte vill nämna vid sitt egna namn ens för att jag är så rädd!) ”Asså, det är fan inte sant! Är det kanske Satan som är efter mig?! Nu har han skickat ut Tahini att markera att jag inte ska tro att jag är säker ens i Guds hus!” UNDAN GUBBE!!!

Jag är 43 år och ser helst att alla mina tidigare Jag håller sig borta. Jag tänker så mycket elakt om de flesta av dem och så rörigt som allt är jämt så skulle de väl ryka samman allihop. Bli till en enda slarvsylta av ifrågasättanden, pikar och ”vad var det jag sa:n?!”… Men visst söker de väl upp mig! Visst gör de det! Mitt långtidsminne är laserskarpt och precis när som helst tvingas jag återuppleva mig själv. Kanske är man lite redig nån dag, tar sig samman och uträttar nåt ärende man har skjutit på. Och passar man sig inte – ja då jävlar kan vad som helst dyka upp och kasta en tillbaka i tiden! Plötsligt noterar min ständigt scannande hjärna någon eller något som utlöser en kaskadspya av gamla minnen. Plötsligt ställs 43-åriga jag till svars inför massa totalt onödigt crap! Detaljer och skit från gammal dåtid som INGA andra vettiga människor nånsin skulle ha lagt nån vikt vid! Jag kan känna igen ett ansikte och på nolltid googlar mitt Spökdjur fram att det där – jo det är ju den där människan som satt i kassan på KONSUM 1987! Och sen är karusellen igång! Inom mig blir det nu diabildsvisning från 80-talets arma lilla Jags värld. Från ingenstans ska jag här och nu påminnas samt gå igenom människor, situationer och sammanhang som jag TYDLIGEN fortfarande inte raderat ur minnet!

Jag kommer att tänka på en sån där leksak man hade; ett handtag att hålla i och så var det ett snöre man drog, släppte och sköt iväg en propeller med…Just så drar min hjärna efter andan innan den lossar och fullständigt kastar sig iväg. Som ett jehu far den ut genom min panna, hovrar runt som en jävla drönare och totalkraschar sedan tillbaka in i mitt huvud. Själv står jag skärmsläckt och bara håller i mig tills hjärnbatteriet nästan, nästan laddat ur. Och då jävlar! UR VÄGEN OCH UNDAN GUBBAR! Då måste jag förlita mig på att den lilla, lilla energi jag har kvar räcker för att komma i säkerhet!

Spökdjuret manar desperat; eyes on the price, Kit! Eyes on the FUCKING price! Förr när jag var ännu mer barnslig hade jag ett litet trollspö i handväskan med mig överallt. Ett sånt där slanigt litet plastspö i avskavd silvrig plast med en cerise stjärna i änden. Ett sånt hade jag! För hur sjukt smart är det egentligen inte att slita fram det, peka, vifta och utropa ett ovänligt och bestämt ”Försvinnnn!!!”?! Men andra människor begriper sig inte på sånt.

Nej, allt man gör och uttrycker ska vara på en lagom nivå. HUR vet man den exakta bredden av lagom?! HUR ska jag veta att andra förstår allvaret om jag inte är påtagligt tydlig?! Jag har skrutit upp Coby Watts förr och gör det igen, nyligen lade han upp en video med det enkla budskapet; ”Lets make a deal, people! You surrender and you dont die – OK?!” Typ så. Jag kallar det tydliggörande pedagogik för allt och alla som är i vägen samt all form av överkurs. Vänligen lämna företräde till förmån för mitt välmående, tackarrrr!!! Eller så skriker man;

– UNDAN GUBBAR!!!

Hut!

//Kit