Jamen, alltså vad är det frågan om?!
Jag har alltid strävat efter att inte få folk tätt inpå mig. Det har folk sjukligt svårt för att förstå. Därför ska jag nu försöka redogöra för vad för slags obehag jag upplever vid dessa tillfällen. Jag är dock ytterst osäker på ifall ”folk” verkligen kan bära med sig informationen och respektera den, men anyway;
Jag är i behov utav att känna ”ramar”. I min vardag, för mig själv men framförallt är det viktigt för mig att kunna begränsa mig från andras energier eftersom jag mer eller mindre saknar filter. När jag var liten hade jag en bok som hette ”Lilla Blå och Lilla Gul”. De var två färgklickar som levde i en värld full av liknande individer i olika form och färg. Jag minns att två färgklickar råkade nudda varandra och då fick de samma färg. Så Blå och Gul hade alltså blivit Gröna. Typ sådär är det för mig. Jag vill inte komma för nära inpå nån för då färgas jag för mycket av den personen, energin, attityden eller vad det nu kan vara. Det sker på nåtslags oförklarligt plan men jag suger iaf in en massa som jag inte vill suga in. Jag har ju för faen nog med min egna byk! Att inte varenda människa upplever andras gälla skratt, fåniga sätt att prata, plötsliga känsloutbrott (jubel är det värsta) som våldsutövning mot den egna auran är för mig obegripligt.
Så vad gör man för att undvika intrång i sin egna aura? Det finns flera sätt. Det som egentligen är allra tydligast och lättast; att säga rakt ut att ”jag vill inte att du är för nära” är det som är allra svårast att förstå för motparten. Som yngre använde jag metod ”stå ut och försök att inte visa nåtsomhelst obehag” och som lite äldre fick jag ta till ”Igelkottmetoden”. När tålamodet med andras dumheter stod mig upp i halsen och jag hade fått nog. Igelkottmetoden innebär att inte få någon att ens vilja komma för nära. Numera använder jag metod ”placera sig strategiskt och eliminera risken för intrång i min personliga aura”. När jag orkar. För inte alltför sällan så kräver sammanhanget att jag ”uppför mig som folk” och däri ingår sånt som kramar, hålla händer, sitta nära etc etc.
För att återgå till resonemanget om att vara i behov av ramar så kan jag helt enkelt beskriva det som att jag behöver ”veta och känna” vart mitt fysiska jag ryms. Vart det börjar och vart det slutar. Jag vill alltså på sätt o vis uppleva mina knappa 160 cm. ”Här är jag och här slutar jag”. Då är det lättare att hålla ordning på sig själv. Men om nu andra människor bokstavligt talat ska beblanda sig med mig för nära eller om jag ska vistas bland massa påträngande ljud så krackelerar mina gränser. Såhär i vuxen ålder kan jag alltså resonera runt detta men jag kan minnas tillbaka till yngre år och verkligen se hur ”gränsöverskridande intrång” orsakat mig mycket ont. Dessa minnen utgör en stor del av min vilja att sprida kunskap runt ”hur det är att vara som jag”. I efterhand förstår jag hur mycket skydd jag hade behövt.
Jag och mitt vuxna barn hade nyligen en helhelg tillsammans på en kursgård. Vägen dit var hyfsat lång och vi hann avhandla en hel del under tågresan. Resmålet var ett ställe för spirituell utveckling där vi visste att vi skulle möta flera andra människor och mer eller mindre ”samsas” med. Då jag varit där förut så är min erfarenhet att folk kan bli extra frisläppta, få hallelujahmoments och annat så pratade vi om just det där med ”att vistas bland andra” där det är högrisk för kramar och liknande. ”Jag vill liksom inte att folk ska vara och skratta och sånt inuti min aura” förklarade jag med viss frustration för mitt barn som tyckte det såpass bra beskrivet att hon antecknade det på sin mobil. – Det är inte bara min fysiska kropps ram jag vill freda utan även viss space runtom! Vill jag vara tuned på frekvens Kit Woman så vill jag inte uppleva störningar och brus från andras frekvenser!
Utifrån ovan utlägg så kan man ju tänka att jag i princip ”living the dream” så länge alla Coronarestriktioner gäller. Och ja det gör jag – fast det får man väl såklart inte säga utan att nån ska bli kränkt eller nåt. Det skiter jag i. Om nån tror att mitt drömleverne är lika med att jag tycker att corona i sig är asbra så får det vara deras tolkning. MEN – en stor skillnad numera är ju att jag på ett helt nytt sätt blir respekterad min ovilja att vara inpå andra. Att det plötsligt är ok att åthuta de som hotar min aura. Folk som skriver i lokala FB-grupper om hur de ”fått säga till andra i affären när de trängs” möts av ”bra gjort” och blir allmänt cyberryggdunkade. Ha! Kom igen när undertecknad kräver fortsatt hänsyn efter att pandemin lagt sig…Jag lär få bunkra upp med allt som kan tänkas behövas eftersom folk som de folk de är sannolikt kommer vilja ta igen alla sina förlorade kramar med Kreti och Pleti så fort de möts på Ica!
Visst uppsöker jag frivilligt fysisk kontakt och idkar umgänge som innefattar skratt etc men då är det i lagom doser och i bästa fall ihop med människor som inte är för störiga. Jag sticker icke under stol med att jag själv säkert är jävligt störig ibland för dem som inte känner eller har valt mig så därför passar jag nu på att delge att jag kan uppleva stor självförebråelse efteråt. Detta har jag en väninna som fattar exaktus! Men då är hon liksom jag autist med ADHD…Vi har båda ägnat så mycket av våra liv åt att förebrå oss ”vad jag nyss gjorde” ”vad jag sa” ”hur jag var” utifrån andras perspektiv och upplevelser. Och ingen av oss får ihop det där att det är VI som anses ”ha svårt att förstå andras perspektiv”..? Hur lite förståelse har VI fått för hur VI är, tänker och tycker…?
Varje gång jag och denna väninna ses så är det ungefär som när två hundar får syn på varann på andra sidan gatan. MEN – vi hoppar inte på varann för att kramas eller några andra dumheter, nä, -vi ÄR. Och vi GÖR. Och nån gång har vi till och med gjort intrång i andras auror tror jag…men de kanske kan ta det bättre än vad vi kan…
Vi var på McDonalds för ett tag sen och båda var akuthungriga. Både hon o jag går från ”ev hungrig” till ”akuthungrig och kan bli skitarg”, och nu var vi på god väg mot sistnämnda fas. Våra beställningar skulle givetvis hanteras av nån slags praoelever så nån snabbmat blev det alltså inte fråga om. Det ställdes otydliga frågor och de hade själva dålig koll på vad de skulle göra helt enkelt. Och SOM det underlättade att ha en förstående människa vid sin sida som upplevde precis samma som jag; nu börjar det gå mot läge ”hit med maten era jävlar innan jag hoppar över disken och tar allt jag får syn på!”
Sen satt vi där vid väl utvalt bord i skymundan med så lite utsikt över folk som möjligt. Och åt. Vi satt tysta och åt. Vi pratade inte med varandra förrän vi var klara. När man äter så är det det man gör. Man babblar inte när man äter. SÅ fantastiskt det är att det kan få vara så. Och det är så fantastiskt hur vi båda uttrycker oss överdrivet i gester, mimik och annat. Och hur vi kan bolla dessa våra självklarheter som de självklarheter de är! Jag är SÅ tacksam över denna människa som är precis som jag! Tack Fröken L!
Hut och ut ur min aura!
//Kit
