Jag känner att jag måste börja med att lägga en edit runt förra inlägget:
Jag fick svar från AF. Hon berättade att det är bra om de får in alla underlag som styrker att jag är nedsatt i arbetsförmåga. Så de kan bistå på bästa sätt. Och så de ska kunna avgöra ifall jag är beviljad SIUS.
OMG. WTF. TYPALLAUTTRYCKJAGKANKOMMAPÅFÖRATTUTTRYCKAIDIOTI!
–Hon skrev för i hela helvete tidigare att de inte behöver utreda mer runt min arbetsförmåga, att det finns omfattande underlag som styrker mina begränsningar. Och hon har redan avgjort att jag är beviljad SIUS eftersom hon erbjuder mig det.
Jag känner att jag inte kan lägga mer energi på att dividera med en tjänsteman som till skillnad från mig verkar ha problematik förlagd till sitt intellekt.
Sååå…Nu ska jag istället avhandla ”wastad”. Känslan av att vara vejstad. Att leva med insikten av att man går till spillo trots alla de skills man faktiskt besitter. Typ att vara en benförlamad sprinter.
Efter mitt förra inlägg är det tydliggjort att jag har nedsatt arbetsförmåga. Detta beror inte på att jag är trögare än nån annan utan på att min hjärna saknar filter. Jag är slut på energi efter 4 timmars arbete. Har man upplevt utbrändhet så kan man jämföra det med att vara autist. Allt blir en gröt, man vet inte vart man ska börja, man kan inte tänka, man tappar ord eller får inte ut dem ordentligt etc etc. Har man provat att springa i nerförsbacke så har man en fysisk jämförelse med att ha ADHD. Benen rör sig för snabbt för att balansen ska riktigt hänga med. Det är med andra ord en riktigt jävla genetisk fullpott jag fått – i Guds egna lilla tombola som jag brukar kalla det. Det är ett uttryck jag snott från Glenn Killing – tack Glenn för det! Det är jävligt edgy.
Så vad uppstår när man måste begränsa sig i arbetsförmåga? Jo: utbudet av arbeten minskar drastiskt. Inte för att jobben inte går att utföra på deltid utan för att de endast erbjuds som heltid! Förstå vidare frustrationen att veta att det man uträttar under sina 4 istället för 8 timmar är nonstop-highfocusing-accomplishment! Jag åstadkommer alltså precis vad som behövs, jag till o med överarbetar gärna saker. Lämnar icke något whatsoever åt slumpen! Men den vetskapen gör ju varken till eller från där jag sitter själv hemma på kammaren och känner mig exkluderad.
Gissa slutsatsen som majoriteten av arbetsgivare drar när de får den snyggt paketerade informationen (jag väljer att avkoda den) redogjord för sig; ”jodå, så atteh den här arbetstagaren kan ni få billigt! Ett så kallat ”GL” – garanterat lönebidrag! Men ni måste vara beredda att uppoffra de anpassningar som krävs! Kärringen har nämligen sånhär NPF ni vet. Och eftersom vi själva inte har nån kunskap om det så behöver inte ni heller ha det, nää. Det är nån såndär autism och adhd som spökar för´na! -Men tänk inte för mycket på det nu, det här blir bra det är vi helt övertygade om! Vad säger ni – har vi en deal?”
Jag tänker att arbetsgivaren relaterar till ”ah, ett GL! Vi får förbarma oss över en av samhällets lägst stående; en såndär som egentligen inte vill arbeta och som enbart kommer att kosta oss mer än vad det smakar. Låt se…hm..nej tack. Vi har inget behov just nu.”
Varför tänker jag så? Jo, för att det är precis så som arbetsmarknaden får mig att känna. Till min förtret naturligtvis! Jag vejstas som crap. Allt vad jag besitter och som kan utgöra exakt preciserad bravur i rätt sammanhang går rakt ner i soporna. Utgör ingen nytta alls. Alla förmågor jag har missriktas och blir istället till själsliga skavsår. Typ som att tvinga en arbetsvillig Schäferhund att placera sig på en fucking spetskantad sidenkudde som en liten Pomeranian. Uppgift: ligg still och uträtta ingenting. -Vem som helst fattar väl att det inte är rättvist?!
Det spelar liksom ingen roll hur man än gör. Säg att man använder metod MADI -Maska Alla Dina Issues och säg tvärtom att alla former av traditionell stress, flexibilitet, och kontorslandskap är faktorer som du inte kan leva utan! – Då jävlar trivs du! Då gillar du att hålla ett helt jävla bollhav i luften på en gång!
Visst är det helt möjligt att ta sig in via såna plattityder. Och visst går det att spela det spelet ett tag. Jag kan leverera på den punkten med! Men krackeleringen är ou..nd..vi..kl..ig…
Förhoppningsvis så har arbetsgivaren då hunnit se att ”tamejfan, den där kärringen, hon är inte dum hon! Från klarhet till klarhet!” så att man inte står där totalt tillintetgjord. Inte inför dem iaf. I den bästa av världar kanske arbetsgivaren kan tänka sig att fila lite på alla vassa kanter – trots att man hackat sig in i verksamheten som en jävla trojansk häst. Men räkna absolut inte med det. Och as a matter of fact – man har återigen ådragit sig en rejäl mental härdsmälta. En sån som på sikt bidrar till ännu lägre tröskel för påfrestningar. Och dessutom så har arbetsgivaren ”en på dig”. Jag sammanfattar det med fyra versaler och tre utropstecken: ORKA!!!
Det är inte en myt att gränsen mellan genialitet och galen är fin. En tillräckligt uttråkad Schäfer utvecklar oönskade beteenden. Jag säger inte att byrackan tvunget ska ut på fältet och jaga bovar. Jag säger att det kan bli mer bekvämt för den om man iaf kan tänka sig att byta ut kudden. Det är svårt att balansera på en liten glatt sidenkudde och spetsen sticks och kliar! Kanske kan man erbjuda en filt istället?
Jag vill ha ett finstickat kvalitetsarbete som känns behagligt att ta plats på och att vira in sig i. With no skill to waste.
//Kit
