Så har jag då åter legat på latsidan med att vara härinne o klottra. Inte för att jag undgått förtret på något vis eller gått och blivit Vanlig hux flux. Nejdå.
För att exemplifiera ett axplock av retfulla inslag i mitt liv så ska jag hänga ut att jag gått och provat på Yoga. Det var min älskade dotter som kommit över ett erbjudande om att gå en introduktionskurs i detta helvete. Jag har vänt ut och in på mig själv flera gånger under dotterns och mitt liv tillsammans så nu skulle det alltså ske bokstavligt också. I princip INGA aktiviteter passar mig, så icke heller Yoga. Jag avskyr folk, grupper, instruktörer, att passa tider, bli svett, känna mig klumpig, etc etc. Men det finns inget jag inte gör för min lilla flicka.
Vi möts på parkeringen intill det gym som ligger granne med Yogastället där det är FULLT med bilar tillhörande alla de Hopplösingar som äcklar sig på gymmet. Vad fan är det förresten?! -Ta inte bilen till gymmet om ni nu är så jävla duktiga!
Vi går mot Yogastället och jag är totalt slut när vi gått de tre våningarna upp. Svetten lackar innanför min jacka som INTE är i ett material som andas. När vi krängt av oss i hallen så går vi in i en slags sal där man lagt ut yogamattor, två tegelstensliknande korkklossar, en hård rektangulär kuddjävel och en filt. Kuddjäveln är inte en kudde får jag snart veta. Nej, den är ett Bolster, – såklart. Och korkgrejerna är ”Block”, minsann.
I min värld deltar man i grejer NU när man kommer och inte 20 minuter senare. Johodå, för nu ska instruktörerna undervisa om vad Yoga är, från historia till dess storslagna betydelse i vårt dagliga liv. ”Yadayadayada”, låter det i mitt huvud – jamen nu sätter vi igång, för fan! Knip igen nu, jag har inte kommit hit för att lyssna till en föreläsning med en massa fikonspråk i! Instinktivt så blundar jag för att slippa störa mig på det visuella också. De två instruktörerna är ett äkta par och deras kunskaper och vokabulär inom Yoga vet inga gränser! De pratar dessutom i termer som ”att jobba med sina gränser” ”att känna inåt och vara i nuet”, alltså sådant snack som retar mig som fan! Till detta läggs naturligtvis svepande handrörelser, sittande i så kallade avslappnade poser med tanken att man har en jävla tråd fäst i hjässa och tak, och diverse kuratorsblickar&miner. ”Atha yoganucasanaam”! (I nuet startar den verkliga upplevelsen av yoga)
Whatever! Tänker jag bakom sammanbitna käkar. Ska vi sätta igång eller ska jag lägga mig på mattan med huvudet på det jävla Bolstret, så kan ni väcka mig när det är dags!
Jovisst, nu jävlar ska vi inta Bergsposition allesammans! Andas in och andas ut! Sträck, häng, fäll fram, böj, hämta kraft och var medveten!!! Förena kropp och sinne, – bevare mig väl! Ska min arma kropp behöva möta mitt sjuka sinne nu också, hur fan ska det sluta?! Troligen hade mitt huvud vridits i 360 grader, mina ögon rullat och jag hade väst som en demon. ”Kit is not here anymore!”
Den manlige instruktören trippar omkring bland yogamattorna för att korrigera, ledsaga och hjälpa till när han ser att någon inte har stenkoll på Bergsposition, Solhälsning, Hunden och Barnet! Detta trots att både han och instruktörskvinnan bedyrat att ”man kan inte göra fel”. My ass. Jag har noll koordination när någon ger mig kommando så glöm att jag kan tillgodogöra mig alla dessa akrobatfasoner! Dessutom har jag dålig balans och så sent som för 8 månader sen så låg jag på ortopeden för en kotförskjutning som inte gick av för hackor! Jag känner inte att jag besitter någon som helst förmåga att blunda, andas och stå på händer som en annan galning!
Emellanåt räcker folk upp händer för att ställa frågor som syftar till att de är extremt intresserade av att säkra att de VERKLIGEN förstått instruktionerna. Jag slås av den för mig omöjliga tanken att andra på riktigt är engagerade i detta! Jag associerar till andra sammanhang jag varit i där folk gått runt med slarvigt hår i sarongliknande plagg, läderhalsband, och obekväma tådelande sandaler. Och hur fel jag alltid känt mig vart jag än är. Varför måste alla vara så all in” i sina genrer?! Varför är det bara jag som tröttnar på allt och aldrig hittar hem?! Jag vill vara ifred!
Tänk om de här två instruktörerna som skaffat denna stora lokal och driver företag, plötsligt tröttnar? Fortsätter de då iallafall och tar till sin underbara yoga för att vända sina negativa känslor?! Säkert är det så!
Jag känner hur fläsket på min mage viker sig i sektioner och hur gamla mina ben känns. Jag känner mig inte alls som nån fri jävla gudinna där jag står ihopvikt i en position jag aldrig tror att jag ska ta mig ur! Min fina dotter däremot är smal, vig och verkar ha jävligt bra kroppskännedom! Jag har förresten hyfsad koll på de allra flesta i salen. Min hjärna är ju sådan. Jag ser och jag hör allt oavsett jag vill det eller inte. Få aktiviteter utgår från en autistisk persons behov. Det där att ”Bara vara” är en omöjlighet när man matas med mönstret på nån annans kläder, ljudet av bilar utanför, punktbelysningarna från alla Buddhor med sina värmeljus som står hipp som happ i lokalen etc. När jag inte behärskar övningarna så vill jag hellre gå mot ytterkläderna och börja dra mig därifrån. Trycka på lysknappen som skulle få hela lokalen att bada i lysrörsljus och gasta ”Nu är det färdigtramsat!”
Och efter 1,5 timme ger de upp. Med en högtidlig gest uttalar de ”Namasté” och alla svarar likadant tillbaka. Alla utom jag såklart.
För länge sen gick jag på Frigörande dans några söndagar i rad. DET, jävlar i mig, var nåt! Jag vill bestämma själv och jag vill få vara galen.
Jag vill bara vara Kit Woman.
//Kit
